We are online!

Haha, nu trodde ni väll att vi hade fått bredband, men icke! Här njuter vi av att ha åretruntvattnet inkopplat :)

28/7-16 kopplade vi på det gemensamma vattennätet för åretruntvatten.

28/7-16 kopplade vi på det gemensamma vattennätet för åretruntvatten.

Vi har sedan branden haft en trädgårdsslang dragen från oss till våra underbart gulliga grannars pump, och så var planen att vi skulle ha det fram tills dess att avloppssystemet var i bruk (dvs ett par veckor till). Men så i går sinade deras brunn. Och jag måste erkänna att jag nog är lite skyldig till denna vattenbrist mitt i högsommarens högsommar för det har trots allt varit lite kul att diska och tvätta med nya maskiner.

Men i alla fall…så tog maken tag i de grejer han så lämpligt fått levererat dagen före, och förberedde oss helt för inkoppling av vatten…och kl 8 i går morse kom vår allt-till-allo Thomas Larsson Mark & Anläggningar med kort varsel och kopplade in oss. TACK!

Nu kan vi dessutom bjuda igen till grannen om det behövs…det går ju att dra trädgårdsslangen i omvänd riktning 😉

Förnekelse

När huset precis hade brunnit och räddningstjänsten ringde mig så hade tjänstemannen inte adressen till vår hus framme. Så när jag frågade om han var säker på att det verkligen var mitt hus så svarade han:

– De sa att det var simlärarens hus, då är det väll ditt?

Och där minns jag hur hoppet tändes, att det kanske inte var mitt hus (även om jag såklart inte ville att någon annan heller skulle förlorat sitt hus)…och jag minns hur jag började räkna simlärare och f.d. simlärare på berget. För det är så att på ön har vi en simskola, som dessutom är mycket väletablerad, och av någon lustig anledning är det lite extra tätt med simlärare i vårt kvarter (just vid brandtillfället räknade jag till 7 stycken). Finns nog bara ett annat kvarter som slår oss…för jag tror de haft 8 eller 9 st genom tiderna.

Så jag gjorde helt enkelt ett snabbt överslag i huvudet och kom fram till att risken att det var mitt hus som brunnit utifrån simläraretesen endast var 20% (7 simlärare fördelade på 5 hus). Hurra tänkte jag för att sedan falla ner i ett avgrundshål:

– För du bor väll på Bxxxxxberget 2xx?

Då minns jag att jag lite frustrerat tänkte att mina simlärarinsatser måste ha varit minnesvärda om man minns mig som ”simläraren” när jag slutade som simlärare på ön år 2000. Dock efter 10 års trogen tjänst 😉 Ganska smickrande, fast just då ganska irriterande.

11

Varför berättar jag denna historia? Jo för att det är fascinerande att man vid chock drabbas av förnekelse, hur man liksom desperat klamrar sig fast vid ett halmstrå. Till trots att man på många sätt är överbevisad vägrar man vilja tro att det är sant.

Till trots att vi känner lycka…

…över att äntligen bo i vårt hus finns taggar av ilska. Det räcker att titta på utsidan av huset så känns det som att få ett slag i magen. Samma gäller när vi surfar runt på andra husbyggarbloggar. Varför fick vi inte uppleva ett normalbygge? Varför tillät vår ex. snickare vår hussats att förstöras av väder och vind genom att ta 10 gånger så lång tid på sig att göra huset vädertätt jämfört med ett normalbygge. Och varför har vi inte ens fått en enda ursäkt för detta? Vi vet ju att det var galet fel. Vi vet att det bidrog till fuktskador och mögel och ändå är det vi som skall känna att vi är elaka som inte tyckte det han gjorde var okej. Men faktum kvarstår att det var vår hussats, och det var våra pengar som någon bara tillät sig att misshandla – och det var allt annat än okej!!!!!

Samma gäller felmonteringen. Det påverkade hela husets konstruktion och det har bekräftats från hur många håll som helst att det var väldigt, väldigt obra för husets konstruktion då alla krafter (oc därmed husets hållfasthet) ändrade sig. Ändå är det liksom mest synd om vår ex. snickare som råkade göra ”ett enda” litet fel (vilket han själv hävdar). Och ärligt vet jag inte om han försöker ljuga för att skydda sig själv, eller om han förstår så lite om huskonstruktion att han inte förstår vad han faktiskt gjorde med vårt hus!?

Men faktum kvarstår att om han hade kunnat läsa ritningar så hade han inte monterat de bärande väggarna för högt, och om han hade dubbelkollat ritningarna hade han inte vänt bjälklagsritningen upp och ner och monterat alla takstolar och hela mellanbjälklaget bak och fram. Och om han inte hade gjort dessa två misstag, lika väl som om han inte hade sågat av bärande balkar och skippat att montera delar av mellanbjälklaget, då hade husets konstruktion varit stabil. Då kanske det inte hade gjort så mycket att han åkte på semester innan huset var vädertätt och därmed lät det regna in i fem dagar. Men nu gjorde han ju inte det, och husets hållfasthet och kvalitet blev betydligt sämre. Dessutom fick vi en enorm orosklump i magen över den nonchalans man behandlade hussatsen med. För det var trots allt vår husdröm han effektivt förstörde genom dessa felmonteringar och den nonchalans huset behandlades med. Men som sagt, någon ursäkt för detta har vi inte fått och kommer aldrig att få! (I alla fall inte från vår ex. snickare, istället är det Rörvikshus och Allrum Home AB som ber om ursäkt å hans vägnar). Utan istället återkommer han till att vi faktiskt är ganska jobbiga kunder som ifrågasätter hans ansvarstagande, hans kompetens och kräver att man byter ut skadat material och att man följer ritningar när man bygger ett hus. Stackars, stackars snickare som blir ifrågasatt på detta viset! Hur kan vi ens komma på idén att inte tacka honom för det finfina jobb han gjorde där i oktober till december förra året?????

Nu är allt detta egentligen utagerat både mot Rörvikshus (som håller med oss) och mot Allrum Home AB (som även om de lite väl mycket tycker synd om ex. snickaren ändå fixar vårt hus så att det skall bli precis lika bra som om vår ex. snickare och Oscar Ädel Bygg AB aldrig någonsin rört det). Helt enkelt Rörvikshus och Allrum Home AB har tagit sitt fulla ansvar i det som skett! Men varför i hela friden kan inte ens ex. snickaren be om ursäkt…än mindre ta sitt ansvar?

Men vi får nog bearbeta det skedda länge, länge innan det där onda i magen helt försvinner för faktum kvarstår att vi helt blev snuvade på ett normalbygge och där all glädje med att bygga hus förbyttes mot oro och frustration. Och hade inte vi bråkat och ifrågasatt hade Oscar Ädel Bygg AB tillåtits bygga ett skitdåligt hus eftersom det var lättare för KA, husfirma och huvudentreprenör att lyssna på underentreprenörens lögner om att bygget flöt på precis som det skulle, än att lyssna på byggherrarna som skrek om att bygget var galet fel. Och tyvärr är det så att dem som är i branschen deras ord väger så mycket tyngre än byggherrens ord, just därför att professionella hantverkare förväntas vara duktiga och ärliga. Det tog helt enkelt lång tid för husfirma (Rörvikshus) och huvudentreprenör (Allrum Home AB) att förstå att vi som byggherrar hade 100 % rätt i våra klagomål och att vår ex. snickare ljög om hur bra bygget gått, för faktum var att bygget var en katastrof. Och den absolut enda anledningen till att vår ex. snickare och därmed Oscar Ädel Bygg AB ljuger så det står ut genom öronen är för att deras misstag är så otroligt dyra att rätta till att neka är deras enda sätt att överleva och därmed undvika en konkurs. Därför är vi övertygade om att de kommer fortsätta neka och fortsätta ljuga om detta bygge så länge de lever.

Men vi vet att detta bygge är det värsta man från Rörvikshus varit med om under hela företagets 50-åriga existens. Vi vet att andra snickare som sett vår ex. snickares verk bara tagit sig för huvudet och undrat vad han höll på med. Vi vet att besiktningsmammen som besiktigade huset i januari vart väldigt, väldigt upprörd. Men som sagt, ännu nekar vår ex. snickare och hävdar att han hade bygget under kontroll och att han hade kunnat lösa detta om vi inte hade varit så elaka att vi bytte ut honom. Å andra sidan skvallrar högen med utrivet och bytt material om hur illa det verkligen var ( och ändå skall det bli ändå mer material när bygget återupptas i augusti) minst tre fulla containrar lär det bli i vår ex. snickares spår:

Enorma mängder byggsopor då man på många sätt tack vare vår ex. snickare tvingats bygga huset två gånger.

Enorma mängder byggsopor då man på många sätt tack vare vår ex. snickare tvingats bygga huset två gånger.

Så, ja, vi känner lycka över att äntligen, äntligen bo i vårt hus. Men den där ex. snickaren och fuskbyggaren som byggde på huset de första månaderna, honom ger vi inte mycket för!

Vi har börjat bo in oss!

Till trots allt strul med bygget. Till trots att allt inte är färdigt. Till trots branden känner vi oss så priviligierade som får och kan bo i detta hus på denna paradisö. Vi njuter av att äntligen kunna gå barfota på våra klippor, kunna se solen gå ner över fastlandet, vakna till fåglarnas kvitter.

Vår sjöglimt i kvällsljus.

Vår sjöglimt i kvällsljus.

Vi förundras över hur väl planerat vårt arkitektritade hus är  hur våra 88 kvm på ön känns större och luftigare än våra 118 kvm på fastlandet. Vi förundras över hur vi mycket det känns som att äntligen, äntligen komma hem efter 21 månader utan hem  för det är bara att konstatera att vi är skrivna i en lägenhet i stan men i själ och hjärta bor vi i vårt hus, på vår tomt på vår paradisö.

Till och med smurfarna har flyttat in!

Till och med smurfarna har flyttat in!

 

Delad glädje är dubbel glädje!

Har ju skrivit tidigare att jag gillar att återanvända saker så när vi fick frågan om den lokala idrottsföreningen fick ta överblivet virke från vårt husbygge och göra cykelställ till årets triathlontävling var svaret självklart ja. Så i fredags var det två hemma hos oss och provbyggde och hämtade virke och sedan lagom till start i lördags hade man byggt cykelställ på hela midsommarängen. Så himla häftigt!

Cykelställ byggda av läkt från vårt första tak.

Cykelställ byggda av läkt från vårt första tak.

Alla våra tre barn fick äran att inviga cykelställen då de deltog i barnvarianten.

Sonen på väg mot mål

Sonen på väg mot mål

Lillasyster som jagar storasyster på väg mot mål

Lillasyster som jagar storasyster på väg mot mål

Maken och jag deltog som vanligt INTE! Själv lever jag på gamla meriter och maken brukar serva barnen…dessutom är vi båda funktionärer. Jag är starter för barntriathlon och simmar med alla barnen så att inget barn råkar ut för någon olycka. Maken ingår i tidtagarteamet för både barn och vuxen triathlon…så vi är nog så engagerade även om vi inte deltar. För övrigt är detta en årligt (sedan mer än 30 år tillbaka) familjefest med stor publik, många funktionärer och över 100 deltagare i åldrarna 6-80 år.

Ett härligt jätteplask när starten i vuxentriathlon går...

Ett härligt jätteplask när starten i vuxentriathlon går…

Civilkurage och skinn på näsan

Fick härom veckan en komplimang som jag därefter gått och sugit på. För det är rätt häftigt när någon säger att man har civilkurage. Det är ändå häftigare när personen i fråga också drabbats av ett fuskbygge och vet hur lätt man blir nedtystad. Personen i fråga önskade att hen varit lika stark och vågat berätta för omvärlden vad som drabbat hen under hens byggtid. Fattar ni vilken häftig komplimang! Det är en komplimang som jag skall suga på i många, många år.

Ungefär som jag sugit på den komplimang jag fick av styrelseordförande i det företag jag jobbade i som 25-åring. Av osagd anledning flög jag från Italien med honom och hans fru och det var första gången jag träffade honom. När jag presenterade mig lade jag lite ödmjukt till med; ”…men du vet säkert inte så mycket om mig.”

Till svar fick jag följande; ”Nej, jag vet inte så mycket om dina arbetsuppgifter men jag vet att du har skinn på näsan. Jag vet också att du står upp för andra även om risken finns att du själv far illa…”

De orden där på flygplatsen har stärkt mig så många gånger. Det har varit en ledstjärna för mig i yrkeslivet och privat. Ja, jag är obekväm, jag säger sanningen och jag räds inte för sanningen. Jag hatas av dem som velat dölja sanningen och dem som haft för avsikt att köra över någon/några. Men jag står gärna upp för de svaga och drivs av övertygelsen om att sanningen alltid segrar till sist även om jag far illa i min jakt på rättvisan.

Den vetskapen har dessutom stärkt mig i detta husprojekt. För det är självklart för mig och min familj som jag drivit och kommer fortsätta driva denna kampen,  men det är också för andra husbyggares skull jag drivit kampen och berättat vår historia.

Ingen skall behöva drabbas av fuskbyggare  och ingen skall behöva stå ut med ett dåligt hus p.g.a. slarv och inkompetens. Ingen skall behöva tystas eller rädas om de drabbas. Ingen skall skämmas eller känna sig lurad. Ingen, absolut ingen skall behöva drabbas av det vi drabbades av i november-december förra året!

Det är bara om vi byggherrar låter oss tystas som denna typ av verksamhet kan fortgå, så ju färre som låter sig tystas ju färre fuskbyggare kan fortdriva sin verksamhet. Så upp till kamp byggherrar! Våga berätta er historia!!!!!!

 

Tankar på staket

Vi har ju haft hund i snart 20 år (helt galet vad åren går!!!), lite krasst kan man säga att vi är inne på tredje hunden. De har all tre haft olika personligheter och varit sådär lagom lydiga. Men en sak har de haft gemensamt och det är att när man tittar på dem skulle de aldrig få för sig att rymma, men när man tittar bort så är de plötsligt försvunna. Första åren som hundägare använde vi oss av löplina…och det trasslade och knölade och till sist tänkte man ”jag har koll på hunden” och så rymde hunden. Sisådär poppis hos grannarna kan jag lova. Så en dag när jag var ensam i stugan och äldsta dottern, som då var cirka 1 år, sov middag gjorde jag ett provisoriskt staket. Exakt 2 timmar tog det att rulla ut staketet och provisoriskt fästa det med mälor i lämpliga träd och täta med hönsnät längst ner. Fult som stryk men oj så praktiskt. Men det var ju bara tillfälligt!

Men som de flesta känner till så har tillfälliga lösningar en tendens att bli permanenta så detta tvåtimmarsstaket blev kvar till branden, dvs i cirka 12 år.

I samband med branden trampades delar ner, andra brann upp och den tredje delen revs lös. Så förra sommaren lina väl som denna har vi återgått till löplina för hunden (efter perioder fyllda av rymningar). Ber härmed officiellt om ursäkt till alla grannar som någonsin haft vår hund på sin tomt!

Hursomhelst när huset och altaner är på plats är tanken att återigen göra staket. Och kanske inte provisoriskt denna gången! Nu vet vi ju att staketet kommer finnas i år och dar, så det bör ju inte enbart vara funktionellt denna gången 😉

Men det knepiga är just att konventionella lösningar inte fungerar på en kuperad bergig tomt med cirka 1-2 dm jordmån. Hur får man staketet att täppa till i nederkant för en liten rymningsbenägen hund när marken är allt annat än jämn? Och hur fäster man liksom staketpinnar utan att gjuta plintar eller borra i berg???

På första frågan svarar jag att vi nog liksom förra staketet måste täta med hönsnät längst ner. På fråga två funderar vi fortfarande…men jag måste erkänna att jag är lite sugen på att använda de där stenhögarna:

DSCF5012

DSCF5013

och fylla s.k. gabioner som grindstolpar och staketpinnar på några ställen. Vad tror ni om det?

Källa: http://stencompagniet.se

Källa: http://stencompagniet.se

Och så får ni se till att hålla tummarna för att vovven får många valpar denna gången, för jag har liksom lovat mig själv att de pengar vi får som ersättning för att han blir pappa skall gå till detta staket…så många valpar = fint staket, få valpar = lågbudgetsstaket. Men med vår vanliga otur så vågar jag inte tro att det blir ett enda dugg flådigare än hönsnät…

Honsnat

 

Vid inflytt (del 3)

Hallen är ju som en förlängning av vårt vardagsrum. Här har vi därför valt att ha samma tapet. Till det hexagont mellangrått klinkers, en båtinpirerad ytterdörr med blå karm (eftersom den har blå utsida).

Hallen med sin dörr, dock spärrad och plastad eftersom vi saknar trappa utanför.

Hallen med sin dörr, dock spärrad och plastad eftersom vi saknar trappa utanför.

Här skall vi ha hatthyllan och skoställ.

Här skall vi ha hatthyllan och skoställ.

Mer om våra tankar om hallen kan du läsa här.

 

En vecka i nya huset

och vi njuter för fullt! Ja förutom att vi svettas i värmen medan vi skruvar IKEA. Idag har vi dock avancerat till att skruva Mio-möbler och har äntligen fått matbordet på plats:

image

Bordet såg vansinnigt stort ut ända tills vi ställde det på plats, då ”krömp” det. Men vår vana trogen intogs ändå middagen utomhus!

image

 

Synd bara att huset inte är 100% färdigt, men vet ni vi saknar ändå våra härliga hantverkare så det det blir kul att se dem skulptera fram ett färdigt hus under sensommaren och tidig höst.