Ibland känner jag mig stark!

Den "lilla" pallen behövde flyttas, ungefär lika lång som 2 EU-pallar, och ungefär lika bred som 1 1/2 EU-pall.

Den ”lilla” pallen behövde flyttas, ungefär lika lång som 2 EU-pallar, och ungefär lika bred som 1 1/2 EU-pall.

Till trots en ond rygg (ja, jag gnäller lite över det…men likt min mamma glömde man liksom att fästa ihop ryggen på rätt sätt så kotorna i ländryggen glider rätt fritt åt diverse håll, vilket skapar nervsmärtor ner i benen) måste jag numera hugga i en del nu när maken inte får bära mer än max 5 kg. (Speciellt om barnen inte är hemma) Tur att jag vet att det finns några muskler långt där inne. Ca 35 kg vägde denna pallen dvs. ungefär som en modern optimistjolle. Den bar jag upp för vår backe (dvs en höjdskillnad på ca 5 meter) och till andra sidan huset (en total sträcka om cirka 50 meter) då vi ville flytta några av snickarnas brädor så vi kunde ställa våra utemöbler på en hyfsat plan + solig plats och därmed äta middag i solen. Vad gör man inte för sin man 😉

CAD 1.0

De flesta ritningar av hus görs idag i så kallade CAD-datorprogram. Men det fanns ju en tid före datorerna, när allar ritningar gjordes förhand och när man använde ritbord. Sprang på ett sådant på loppis häromveckan och gösses så nostalgisk jag blev!

IMG_4332

När jag var liten, ungefär fram till jag var i 8-9-årsåldern hade min pappa enligt mig det roligaste och bästa jobben av dem alla. Han var konstruktör och det innebar att på hans kontor fanns bland annat ett ritbord lika väl som prototyper av hans konstruktioner/uppfinnigar. (Han lär fortfarande ha något patent, men jag har inte orkat kolla upp detta).

IMG_4333

Men bäst av allt var att jag ofta fick följa med pappa på jobbet och att jag då oftast fick fria händer vid ritbordet (lovar att det kom till både hus och båtar när jag var i farten 😉 ) och att leka med alla förkastade prototyper. Jag fick också tidigt lära mig grunden i hur man gör ritningar och hur man läser dessa. På den tiden var dessutom min dröm att bli båtkonstruktör som vuxen…så blev det ju aldrig. Men kärleken till ritningar och konstruktioner har jag behållt lika väl som tacksamheten för att pappa lät mig få testa och lära, han var helt enkelt världens bästa pappa med enligt mig världens häftigaste jobb.

IMG_4334

Om jag köpte ritbordet, nä, men jag unnade mig att fota det, känna på det, önska att jag hade kunnat få tag på de där halvtransparenta lite plastiga papperna och de där speciella pennorna som pappa använde (och jag lånade). Dessutom unnade jag mig att berätta för barnen just den historia som jag nu berättar här för dig.

 

Svaret på målningen är…

…att Cuprinols färg fick vinna vad gäller knutar, vindskivor och foder. Så ni gissade rätt 😀

Cuprinol

Cuprinol Fasadlasyr S5030-R90B

Däremot kommer vi matcha det med Beckers berggrå fasadlasyr:

Beckers fasadlasyr, kulör Berggrå (8095)

Beckers fasadlasyr, kulör Berggrå (8095)

Och vi började såklart måla direkt:

En lite sötare och en lite tjockare målare.

En lite sötare och en lite tjockare målare.

Lite kul är att grannarna kom ut när vi målade och uttryckte glädje över att huset nu blir mer likt vårt gamla hus och att de var så glada att vi valt att behålla den grå och blå kombinationen.

Äntligen kan vi sätta vår prägel på vårt nya hus!

Äntligen kan vi sätta vår prägel på vårt nya hus!

Också lite bilder på den sötaste och noggrannaste målaren:

IMG_4399b

IMG_4404b

IMG_4407b

Önskar er med detta en trevlig midsommar!

midsomamr

Nu har vi provmålat!

Och resultatet blev ungefär som vi trodde.

Till vänster Cuprinols fasadlasyr bruten i kulör S5030-R90B, till höger Beckers fasadlasyr i kulören Is

Till vänster Cuprinols fasadlasyr bruten i kulör S5030-R90B, till höger Beckers fasadlasyr i kulören Is

Dock blev vi aningen förvånade att Beckers fasadlasyr var mer transparant än Cuprinols. Maken, jag och yngsta dottern föll för Beckers färg (den kändes så hemma). Sonen röstade för Cuprinols mera klara färg. Äldsta dottern lade ner sin röst.

När färgen hade torkat jämförde vi med fönstren och resultatet blev följande:

Cuprinol Fasadlasyr S5030-R90B

Cuprinol Fasadlasyr S5030-R90B

Beckers fasadlasyr i kulören Is

Beckers fasadlasyr i kulören Is

Vad tror ni vi valde????

Det blir till att provmåla

Varför, varför valde vi den där lite för ljusa färgen på fönstren? Jo, det är egentligen ett plättlätt svar – eftersom vi tycker den är snyggare än den mörkare blå. Svårare än så var det helt enkelt inte. Men nu blev det ju istället svårt med färgen på knutar och vindskivor…för vi vill ju ha samma färg som fönstren. Men Beckers har ju inte den färgen på sin fasadlasyr…och inte ens den närmsta känns helt ok:

Fönster med sprutlackerad aluminium för minimalt underhåll. Färg 5030-R90B

Fönster med sprutlackerad aluminium för minimalt underhåll. Färg 5030-R90B

Beckers fasadlasyr i de två blå kulörer som finns, IS och Grape och Grape är mest lik den färg vi redan nu har på våra ekonomibyggnader.

Beckers fasadlasyr i de två blå kulörer som finns, IS och Grape och Grape är mest lik den färg vi redan nu har på våra ekonomibyggnader.

Tyvärr kan Beckers inte bryta färg på sina fasadlasyrer…så vill vi måla med beckers så måste vi komma fram till vilken av ovanstående färger som är bäst. Vi har köpt en provburk med färgen Is, så vi får provmåla med den.

Men vet ni, Cuprinol kan bryta sina fasadlasyrer så vi har låtit bryta en provburk i samma färgkod som fönstren…så får vi provmåla med den också. Vet ju inte alls resultatet…för fasadlasyr är ju semitransparent och då blir ju färgen lite olika beroende på om trät t.ex. är ohyvlat eller hyvlat. Så provmålning är nog absolut en nödvändighet!

Återkommer med rapport!

En snabbvisit på ön

Vi är ju så nyfikna…så vi bestämde oss för att spendera ett dygn på ön, så vi åkte ut i går vid lunch och hem nu i eftermiddags. Och det var verkligen toppen, för vi hann prata massor med el igen med våra fantastiska elektriker. Snabba, effektiva och jättetrevliga! Så det blev nog några tillval till 😉

Vardagsrummet med förberedd el för makens efterlängtade ljudsystem till tv:n

Vardagsrummet med förberedd el för makens efterlängtade ljudsystem till tv:n

Baksidan av samma vägg

Baksidan av samma vägg

Förberett för spottar uppe på vinden

Förberett för spottar uppe i taket på vinden (sett från bottenvåningen)

Helt enkelt, hela huset är just nu en enda sladdhärva. Men vi vill liksom inte ångra efteråt att vi inte drog el som vi funderat på. Det är trots allt snyggast att gömma kablarna i väggarna när man nu har chansen!

På utsidan läggs det takpannor:

Takpannorna på plats på taket, 20/6-16

Takpannorna på plats på taket, 20/6-16

Inte helt överens med kulören på takpannorna dock, men det beror mest på att de av åren blekta svarta som vi hade på förra huset inte liksom går att kopiera. Så antingen kunde vi välja denna grå kulören (mellangrå) eller svarta (helsvarta). Så av två dåliga ting valde vi de mellangrå och det får vi helt enkelt vara nöjda med. Grannarna gav i alla fall takfärgen tummen upp :)

Bo på ön?

Det debatteras en hel del om bristen på samhällsservice så som affärer och hemtjänst i skärgården. Detta då bristen på denna typen av service försvårar boendet på våra fantastiska öar i Stockholms skärgård. Läs gärna denna krönikan som summerar det mesta.

Maken och jag fick härom veckan frågan om vi någon gång har funderat på att bo på ön året om. Och svaret är att vi haft detta i åtanke många gånger. Vi trivs ju otroligt bra på ön, och maken som är uppvuxen i en liten by på landet har allt som oftast längtan från storstadslivet.

En period gick vi så långt att vi tog reda på barnomsorgs- och skolalternativ för barnen på ön. Men det föll på var att vi dels hade fått färja + 12 mil till jobbet enkel väg till våra jobb, samt att vårt gamla hus med sina 66 kvm var för litet för en trebarnsfamilj att bo i året om. I stället valde vi att bo i ett stort rött hus i en liten by på den Uppländska landsbygden i 9 år. Här fick barnen gå i byskolan och på bydagiset. Här fick de (beroende på ålder) ett antal trygga år i en miljö, precis som på ön, där alla känner alla. Samtidigt hade maken och jag bara 20 minuters bilväg till våra jobb. Men till sist blev även den pendlingen för mycket för oss.

I nuläget är det inte heller aktuellt aktuellt att bo vare sig på den Uppländska landsbygden eller på ön då äldsta dottern tränar 10 gånger i veckan (och dessutom supertidiga mornar och sena kvällar flera gånger i veckan). Sonen tränar 7 gånger i veckan, och lilltjejen 3 gånger i veckan. Vi skulle antingen få välja mellan barnens träning/idrott eller att bo på ön eller annan otillgänglig plats. Så vi väljer livet på fastlandet och i staden några år till och att istället vara fritidsöbor…hur det blir i framtiden kan vi inte säga något om…

…det enda vi vet är att vi vill och försöker vara på vår älskade ö så mycket och ofta det bara går!

Det här med förvaring…

Som jag skrev tidigare är det ju inte högt i taket på vinden, och det innebär ju att de förvaringsmöbler och dylikt som passar där kommer vara lite begränsat. Så gissa hur lycklig jag blev när jag på begagnatsajten för ön fick tag på en 135 cm hög garderob för 50 kr:

garderob

Och ändå lyckligare blev jag när garderobens förra ägare erbjöd sig att köra hem den till oss och bära upp den på tomten. (Det är ju lite meckigt nu när maken inte kan bära något som är tyngre än 5 kg och jag försöker vara lite försiktig med min onda rygg). Då är det väldigt, väldigt uppskattat när det bara sådär kommer ett mess att nu står garderoben utanför vår lillstuga:

IMG_4369

Vad säger man? Ett jätte, jätte tack till J för att du gjorde detta för oss! Och all kärlek till alla underbara öbor som hjälper oss och stöttar oss – ni är fantastiska.

Den där påtvingade livskrisen…

…som man liksom drabbas av när ett hus brinner upp, det nya huset blir ett fuskbygge, ens mamma får cancer och själv går man in i väggen…den heter faktiskt inte duga den. Den smällen är hård! Jag dundrade in i väggen i december förra året och såhär efteråt så kan jag säga att jag aldrig någonsin varit så sjuk som jag var i december och januari månad. Fy f-n för den berömda väggen!

Men när man får en sådan där påtvingad livskris, då måste man också stanna upp och tänka till. Det har inneburit att i februari till april ställde jag väldigt, väldigt många existensiella frågor. I februari var de mer mörka, typ varför skall jag leva? För att successivt övergå till frågor som hur skall jag leva? I maj gick jag igenom någon arg fas när jag var förbannad på livets orättvisor, på husfirman, på vår entreprenör, på vår fuskbyggare, på mitt jobb osv osv.

(Det är faktiskt många som hört vad vi gått igenom som undrar hur vi över huvud taget orkar, och svaret är att vi har inget val. Antingen får man hantera allt som händer eller så får man ge upp. Och ge upp/dvs sluta leva är i vårt fall inget allternativ…så det är helt enkelt bara att hantera livet som det är.)

Helt enkelt i maj månad var jag fly förbannad på hela livssituationen. Men man brukar ju säga att det brukar komma något gott ur all ilska…så mitt i allt…när försäkringskassan bestämde sig för att utförsäkra mig, när mina arbetsuppgifter blev så konstigt omgjorda, när husbygget såg ut att kanske vara på rätt spår men ändå allt för långsamt…då tog jag ett udda beslut; att ta tjänstledigt från mitt ordinarie jobb och återgå till mitt gamla jobb på deltid under 6 månader. Att på så sätt skapa mig ett andrum.

Det innebar att mitt i all denna kaos så återvände jag till en nygammal arbetsplats, med nygamla arbetskamrater och nygamla arbetsuppgifter. Så som utförsäkrad men sjukskriven till 75% och arbetande till 25% så dammar jag av gamla kunskaper och gamla arbetsuppgifter just eftersom det arbetet inte innebär chefsuppgifter, personalansvar och kundkontakter. Jag jobbar istället för mig själv…vilket innebär att jag endast sinkar mig själv om jag har en dålig dag. (Och dåliga dagar har jag som utbränd många av.) Och det är en otrolig lättnad!

Att komma tillbaka till en arbetsplats där man får glada tillrop vart man än gå, det är dessutom en enorm egoboost. Första dagen jag var tillbaka så fick jag t.ex. en kram av en kollega i fikarummet, sedan sprang hon i kapp mig i korridoren och gav mig en till…och sedan nästa gång när jag gick i korridoren stack hon ut huvudet ur sitt kontor och ropade – Jag är så glad att du är tillbaka! Ja, faktiskt var de första arbetsdagarna ett evigt fikande när alla ville ta igen 3 1/2 år av förlorade samtal. Ja, och för övrigt var jag ju tvungen att lära mig den nya kaffe/chokladmaskinen…

Hade dessutom ett utvecklingssamtal med min nygamla chef i fredags, där han tydliggjorde att de skulle ge mig extraresurser om jag behövde för att klara mitt jobb. Att de dessutom mer än gärna betalade både eventuella läkarkostnader och psykologkostnader om jag kände att jag behövde det. Dessutom har jag full frihet att delta på konferenser och möten om jag orkar, eller helt sonika bara vara med på de roliga delarna (typ fika, lunch och middag) om jag vill/orkar. Och behöver jag säga att jag är helt fri att lägga upp min arbetstid precis som jag önskar. En fantastisk möjlighet så jag kan vara med mina barn (och ta igen massor av förlorad kvalitetstid) precis när jag vill nu under sommarlovet. Enda kravet både jag och min nygamla arbetsgivare ställer på mig är att jag jobbar mina 25%. Enda kruxet är väll att detta jobbet är otroligt dåligt betalt (tillsammans med 0 kr i ersättning från försäkringskassan)…men just nu är det inte det viktiga…för det var just det jag kom fram till med livskrisen…det viktigaste är att jag mår bra och att jag hittar tillbaka till livsglädjen! Och jag är på väg att hitta livsglädjen och det är en otroligt häftig känsla när man upptäckt hur mörkt det är när man saknar den.