Chock

Efter besked om att huset brunnit hamnar jag i någon form av chocktillstånd. Då kliver min man in och tar ansvar. På något mirakulöst sätt får han barnen i säng och lyckas ringa försäkringsbolaget. Jag mest bara gråter. Försäkringsärendet drar igång omedelbart men man ber oss samtidigt fortsätta med de planer vi haft – planen att dagen efter (dvs den 23 oktober) åka på semester till Barcelona och Teneriffa i 10 dagar. Både försäkringsbolaget och räddningstjänsten säger att vi behöver samla våra krafter inför det som komma skall.
Hur vi lyckades packa och hur vi tog oss till flygplatsen är en gåta. Maken körde och tog ansvar, själv gick jag bara runt som en zombie. Jag var inte kapabel att fatta några beslut alls och däremellan strömmade tårarna. Men ombord på flyget kom vi och i Barcelona landade vi.
Hade detta med huset inte hänt hade vi haft en fantastisk resa, nu blev den bra men långtifrån fantastisk. Vi orkade inte ta oss för saker, vi kunde inte sova och vi grät om vartannat. Vi hade svårt att förstå att det som hänt var sant, att det inte bara var en ond dröm.
Samtidigt fylls mailbox och telefon med mail och sms från vänner och bekanta som beklagar vad som hänt.
Vi får även höra att det finns foton, men vi vågar inte titta. Eller rättare sagt, vi orkar inte titta. Efter 10 dagars ledighet är vi slutligen redo att öppna mailet med foton från en granne (tagna dagen efter branden):
Dagen efter branden, 23/10-14, Foto KJ

Dagen efter branden, 23/10-14, Foto KJ

Dagen efter branden, 23/10-14, Foto KJ

Dagen efter branden, 23/10-14, Foto KJ

Dagen efter branden, 23/10-14, Foto KJ

Dagen efter branden, 23/10-14, Foto KJ

Vi hade också fått ett foto taget av en anonym fotograf från sjösidan:
Foto över branden tagit av för mig okänd fotograf

Foto över branden tagit av för mig okänd fotograf

Sakta börjar nu informationen sjunka in, det är nog trots allt sant, vi har förlorat vårt hus.

Nya huset

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *