Som jag grät

Jag har hittat en blogg om en familj i en liknande situation som oss. De har förlorat sitt hem i en brand och jobbar precis på att bygga upp ett ersättningshem. När jag läste deras inlägg om själva branden sprutade mina tårar! Vi var ju inte där när vårt hus brann, men vi har hört grannar berätta och folk från räddningstjänsten berätta. Angelicas berättelse gav ytterligare en dimension till deras historier och därför blev hennes berättelse så stark eftersom hon med egna ögon såg huset brinna. Känner så väl igen mig i skuldkänslorna och i chocken. Samtidigt vet jag att jag inte ens skall känna några skuldkänslor, men i min värld har jag slarvat bort mina barns hem. En inte helt logisk känsla men, trots att det var ett fritidshus, var det min och mina barns fasta punkt i livet, och jag känner att jag berövat dem den. Vårt fritidshus var den plats dit vi tagit alla saker med affektionsvärde, den plats vi spenderade så gott som alla fritid, och det var den plats där vi mest av allt njöt av familjelivet och av våra vänner.
Vi kämpar nu på för att så snart som möjligt återuppbygga vårt paradis och för att på så sätt inte tappa för många månader och år i barnens liv, för vår värsta skräck är att barnen skall tappa sin anknytning till allt det som stugan och omgivningen gav.

Nya huset

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *