Varför så bitter?

Ofta möts vi av kommentarerna;
– Det var ju bara ett hus, ett fritidshus!
Det kommer lösa sig, snart har ni ett hus igen!
– Om ni inte orkar är det ju bara att sälja
– Ni är alldeles för fästa vid saker
– Ni lever ju allihopa
– Jamen, det är bara detaljer, det kommer lösa sig senare
Och det kanske är så, om man ser på det från den ljusa sidan, men;
Det var ju bara ett hus, ett fritidshus. Det var inte bara ett fritidshus! Det var det hus som under en ganska strulig barndom och ett ganska struligt vuxenliv varit vår fasta punkt och vårt andningshål. Det var dit vi åkte för att pusta ut, ladda batterier och må bra. Vi åkte hit så många helger om året som möjligt och dessutom var vi där på sommaren mellan 7 och 10 veckor. Det är här jag har alla mina barndomskompisar i grannhusen. Vi har kännt varandra och umgåtts mer eller mindre dygnet runt under sommrarna i 38 år. Exempelvis bor min absolut, abslout bästa vän bara ett par hus ifrån. Det är även här våra barn har sina sommarkompisar, de har lekt dygnet runt varje sommar i hela deras liv.
5 barndomskompisars totala barnaskara om 13 barn i åldern 1-12 år. Gissa om vi har trevliga middagar med våra familjer?
Det kommer lösa sig, snart har ni ett hus igen. Absolut, om några år kommer denna hemska period om cirka 18 månader vara en parantes i vårt liv! Men just nu är vi 6 chockade människor som blivit av med sin fasta punkt. Om detta hade varit vårat permanenta hem hade sjukvården gått in och erbjudit kristerapi. Nu förväntas vi (eftersom det bara är ett fritidshus) jobba och gå i skolan som vanligt. Utöver det förväntas vi skapa tid för otaliga möten med försäkringsbolag, husfirma, byggkontoret osv. Dessutom behöver vi ägna timmar och åter timmar åt att skriva listor över saker vi förlorat, kompletteringshandla, planera hus m.m. Hittills har jag och min make lagt ner snart 500 timmar av vår fritid sedan huset brann ner…och vi har inte ens börjar bygga. Dessutom har vi tre barn som gråter sig till sömns och allmänt mår psykiskt dåligt. Klart det löser sig! Men priset är högt!!!! På tal om det måste vi dessutom betala minst 100 000 kr för att få huset ersatt med ett identiskt hus. Väljer vi att bygga ut eller att uppdatera huset på annat vis så kostar det såklart mer.
Om ni inte orkar är det ju bara att sälja. Man säljer inte något som är förknippat med sin identitet!
Ni är alldeles för fästa vid saker. Ja, det kanske vi är. Nu är det ju så att vi har flyttat från ett stort boende till ett betydligt mindre för några år sedan. Då valde vi att sortera igenom allt vi ägde, bland annat skänkte vi motsvarande tre lastbilar fulla med grejer till stadsmissionen. Endast en mycket liten del av de saker vi hade men inte behövde i vår lägenhet valde vi att dehålla. De tog vi ut till stugan. Så i branden försvann t.ex. barnens dopsaker, arvegods osv. Dvs vi hade redan gjort en väldigt stor utrensning. Idag står vi nästan helt utan några minnessaker. Det är som att dra ett stort streck över sin egen historia.
Ni lever ju allihopa. Ja, det gör vi! Tack och lov var vi inte där, tack och lov brann vi inte inne! Men vi mår psykiskt väldigt dåligt. Vi är helt enkelt inte friska. Vi sörjer och vår grundtrygghet har rubbats rejält. Kommer vi någonsin känna oss trygga igen? Hur kommer vi reagera den gång det blir åska?
Jamen det är bara detaljer, det kommer lösa sig. Nej, det är inte bara detaljer, det är våra minnen. Våra minnen av hur något var och skulle vara. Vi behöver bli respekterade i detta och inte bara få saker och ting bortviftat. Jag förstår att det är helt oväsentligt för en byggare om listen var 12 eller 14 mm tjock…men för mig som smekt listen med händerna var sommar så långt tillbaka som jag kan minnas är det inte oväsentligt. Jag vill t.ex. inte behöva påtala både skriftligen och muntligen att ett fönster i gamla huset såg helt annorlunda ut. Lyssna på mig, notera och respektera att jag är barnslig i min sorg. För den här förlusten gör ont i själ och hjärta!

Nya huset

4 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *