Inser att chocken släppt

När huset nyss hade brunnit kan vi såhär i efterhand se att vi var chockade i säkert tre-fyra månader. Just då ville vi nästan maniskt dokumentera det gamla huset. Bland annat gjorde maken en datamodell av huset med tapeter, dörrknoppar, lister osv. Vi besökte också loppisar i mängder för att leta efter saker som försvunnit i branden. Viktigt var att leva ett så normalt liv som möjligt. Dvs att allt vi skulle göra här hemma var precis som innan branden.

Vardagsrummet-orginal, kl 1700, 17 juli

Altanen-orginal, kl 1700, 17 juli

Idag är det annorlunda. Även om vi ännu inte till 100% vågar blicka framåt, blickar vi ändå. Vi kommer att bygga ett helt nytt hus. Med en helt ny stil. Vi lämnar 1970-talet bakom oss och bygger ett hus på 2010-talet.

Chocken har släppt, vi lever här och nu, samtidigt som hopplösheten är betydligt större än när adrenalinpåslaget var som störst. För, ja, vi kan konstatera att de första månaderna hade vi mitt i chocken ett rejält adrenalinpåslag som fick oss att orka.

Nu orkar jag inte vara lika arg och ledsen längre. Jag orkar inte driva projektet framåt på samma sätt. Jag vill bara ha ett hus på plats och det nu. Jag vill bara kunna skapa ett nytt hem och det nu!

Nya huset

2 Comments

  1. Jag känner igen det där med adrenalinpåslag och att luften sedan går ur. Och att man vill att det nya huset ska vara klart NU, trots att spaden ännu inte satts i backen än… Men den som väntar på något gott… ☺

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *