Oro är mitt mellannamn

Eller egentligen är det ju inte det. Men just nu p.g.a.branden har oro blivit mitt mellannamn. Jag oroar mig för typ allt. Direkt efter branden var jag livrädd att något skulle hända familjen och jag ville ha barnen omkring mig hela tiden. Ville helst inte släppa dem ifrån mig en enda sekund. Jag var dessutom övertygad om att maken och jag skulle skiljas, att vår lägenhet hemmavid också skulle brinna och att vi skulle råka ut för exempelvis en bilolycka.

Sedan har oron flyttats över på husprojektet som vi kastades in i. Tusen frågor och tusen orosmoment. Därför var det roligt att få vara på tomten i förrgår och snacka med snickaren. För det är ju just det…han är 1000 gånger bättre på att bygga hus än vad vi är! Och saker som jag funderar och funderar och funderar på kan han ge ett enkelt och lättförståeligt svar på. Dessutom kan jag med mina ögon se och därmed lättare förstå.

Några frågor som rätades ut i förrgår var dels om bottenbjälklaget. Eftersom huset har större bottenplatta och färre plintar än gamla huset har vi haft en liten orosklump i magen för golvsvikt i nya huset. Rörvikshus konstruktör har lovat att det inte skall vara några problem…men eftersom oro är mitt mellannamn har oron ändå legat och gnagt. Därför var det fantastiskt härligt att se att bottensyllarna på huset var betydligt tjockare än i gamla huset. Att de låg fint på våra plintar och att det inte fanns tillstymmelse till svaj när vi provgick lite. Vi behövde helt enkelt se och känna för att våga tro. Så ett orosmoln är nu försvunnet…bottenbjälklaget blir stabilare än gamla husets bottenbjälklag som i sin tur var så stabil att vi efter 37 år inte hade tillstymmelse till gung eller knarr.

Bottenbjälklaget ungefär halvfärdigt, 17 oktober 2015.

Bottenbjälklaget ungefär halvfärdigt, 17 oktober 2015.

För övrigt hade vi ju oroat oss om huruvida plintarna var tillräckligt bra gjutna. Trots intyg om att höjden på dessa garanterat inte varierade mer än max 2 mm på någon punkt. Vi hade dessutom själva sett att det såg riktigt bra ut, men ändå fanns oron där! Därför var det en otrolig lättnad att se att det stämde. (Ja, jag vet att det är närapå knäppt att vara så sjukt orolig!)

Nästa grej som vi funderat på var om man skulle fästa bottenplattan i plintarna på något sätt. Varken maken eller jag kunde minnas att man hade gjort det i det gamla huset. Ändå kändes det inte som ett tryggt svar. För ni vet om ett hus försvinner i en brand, vad är det då som garanterar att det nya huset inte blåser bort i en storm? (Ja, ni hör, oro är mitt mellannamn 😉 ). Men nu fick vi med egna ögon se hur snickaren borrade och fäste bottenbjälklaget i plintarna. Så där försvann ännu ett orosmoln.

Nu hoppas vi kunna checka av orosmoln för orosmoln tills vi till slut är överbevisade om att det här blir ett toppenhus.

Nya huset

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *