Nu hade vi alltså genom Statens Byggnadsbyrå fått den första byggnadsstandarden och normen. I denna reglerades den lägsta nivån för ett av staten godkänt hus. Byggherrens roll hade betydligt förenklats eftersom man nu kunde läsa hur ett hus skulle byggas, alla reglar, spikar och konstruktioner fanns nedtecknade. (Tro mig dessa typritningssamlingar och typritningar är otroligt roliga att läsa. En gång i tiden drömde jag om att bygga ett hus helt enligt dessa instruktionen bara för att det vore så kul att testa.)
Byggnadskvaliteten höjdes otroligt mycket. Men problemet med att en byggherre inte behöver ha byggnadsteknisk kompetens kvarstår fortfarande. För vad hände om byggherren inte förstod vad som stod i typritningarna, eller om byggherren anlitade en byggmästare/entreprenör som inte följde typritningarna? Ändå väljer man (och så är det ännu idag) att behålla byggherrerollen som ett likhetstecken med ägaren till tomten. Varför? Jo, för staten ser det som att den person som av naturen med störst sannolikhet kommer bry sig om att det hus som byggs blir bra är den som äger tomten och därmed med störst sannolikhet kommer bo i huset. Den personen har alltså ett egenintresse i att huset som byggs blir bra. Detta egenintresse är den största garanten staten kan få för att husen ökar landets ekonomiska värde så mycket som möjligt.
3 Comments