2-årsdagen

Idag är det två år sedan huset brann, sedan jag fick det där telefonsamtalet. Jag känner ännu hur hjärtat klappade och händerna skakade. Hur jag kände att detta måste vara dolda kameran. Hur allt sedan bara blev dimmigt, hur jag bara har fragmentariska minnen från de första veckorna efter branden.

Foto över branden tagit av för mig okänd fotograf

Foto över branden tagit av för mig okänd fotograf

Hur släkt och vänner stöttade upp, tog hand om och bara fanns där.

Hur jag vaknade varje natt med panik över att jag ”hade slarvat bort huset”.

Hur jag först efter ett par månader kunde gråta över det som hade hänt. Jag minns att jag pratade med mamma i telefon och hon sade; -K, sluta försök vara så stark, du måste också gråta och sörja, du har ju förlorat ditt barndomshem. Då först kom tårarna och de ville inte ta slut på hela kvällen. Den kvällen somnade jag gråtande och dagen efter vaknade jag av att jag grät i sömnen.

År 1

Första halvåret kretsade kring att ta en dag i taget. Minns att jag fascinerades över små saker som att tiden gick och inte stannade, att man satte en fot framför den andra när man gick och funderade på hur man ens överlevde en hel arbetsdag. Det kretsade också kring all formalia kring ett nerbrunnet hus med rivningslov, rivningsfirma, sopsortering av miljöfarligt avfall, försäkringar, värderingar och en jätteoro för ekonomin. För vad skulle vi kunna bygga upp för hus? Skulle huset bli rättvist värderat osv?

Ett vykort från min syster som vi återfann i brandresterna

Ett vykort från min syster som vi återfann i brandresterna

Andra halvåret handlade mer om vad vi skulle bygga, när vi skulle bygga och vem som skulle bygga. Formalin kring bygglov, tekniskt samråd osv. Vi ägnade hela sommaren åt att gräva ut tomten (och därmed bort brandresterna) med liten trädgårdsspade. Det var läkande för själen. Vet att jag ömsom förbannande det skedda samtidigt som jag njöt över att gräva fram och tvätta rent våra klippor. Det var kul när vi ibland hittade en skärva av en kopp eller delar av en boksida. Barnen hittade några av sina simmärken, jag hittade en av mina medaljer. Vi läkte, vi kände hopp inför framtiden. Vi skulle bygga vårt drömhus och vi hoppades vara inne till jul 2015.

Barnen som gräver fram berghällarna under det tunna lagret av aska och kol som lämnades kvar efter rivning och bortforsling av husresterna.

Hur vi gräver fram berghällarna under det tunna lagret av aska och kol som lämnades kvar efter rivning och bortforsling av husresterna.

I september gjöts grunden av fantastiska Myrén Marin. I början av oktober kom huset. Två dagar innan 1-årsdagen påbörjades stomresningen. Förra året på ettårsdagen svävade vi på små lyckomoln.

Hoppfulla barn och en hoppfull familj den 27 september 2015

Hoppfulla barn och en hoppfull familj den 27 september 2015

Men nu har vi lagt ännu ett tufft år till vårt liv.

År 2

I november förra året uppdagades stora byggfel, i december dundrade jag in i väggen och fick diagnoserna svårt utmattningssyndrom, medelmåttig depression och svår ångest. Läkarna befarade att jag skulle vilja avsluta mitt liv där och då och enorma hjälpinsatser sattes in. Själv har jag stora minnesluckor från den tiden, men jag vet att jag aldrig varit så sjuk som då. Vintern var mest blandad av kampen för att få gehör vad gällde huset, kampen för att få någon att ta ansvar för det skedda, kampen för att orka ta sig ur sängen och kampen att känna någon form av livsglädje.

Vattenskadad råspont, 20 november 2015

Vattenskadad råspont, 20 november 2015

Våren försvann i en blandning av hopp (bygget skulle lösa sig) och förtvivlan (varför åtgärdade man inte saker i rätt ordning).

Helikopterlyft 4/5-16

Helikopterlyft 4/5-16

 

Sommaren blev också en blandning av hopp och förtvivlan (huset blir aldrig klart, inga löften hålls, men när något äntligen blir klart så blir det jättefint). Vi får flytta in, vi lever i ett provisorium men är så lyckliga att äntligen, äntligen bo i vårt hus. Vi njuter av den fantastiskt läckra elen som Elektro Shields gjort till oss.

Inflyttning pågår!

Inflyttning pågår!

Så kommer hösten, och huset är fortfarande inte klart. Slutbesiktning två och tre passerar – huset är inte klart! Årsdagen för husleverans passeras – huset är inte klart. Årsdagen för stomresning passeras – huset är inte klart. Och idag är det uppenbarligen 2 år sedan branden – och huset är inte klart! Dessutom har vi dagen till ära hittat ändå fler fel. Allt detta är en besvikelse…för inte i vår vildaste fantasi trodde vi att vi som var så försiktiga, och på alla sätt ville undvika fuskbyggare och inkompetenta byggare, ändå skulle drabbas av ett fuskbygge, mängder med byggfel, minst tre snickarteam och oändligt många förseningar.

Men nu har vi lagt ett om möjligt ett ändå ett tuffare år än det föregående året till vårt liv. Årsdagen firas i nya huset med familj och vänner. För är det något vi lärt oss under dessa två år så är det hur lyckligt lottade vi är som har så många fantastiska människor omkring oss. (Sedan finns det såklart dem som inte kunnat möta oss i sorgen, ilskan och frustrationen. Men som man säger, i nöden prövas vännen, och vi kan konstatera att vi har fler nära vänner efter dessa två år än vi trodde före branden). Kärlek och vänskap är störst!

ahjarta.gif

År 3????

.Undra vad jag kommer skriva om på treårsdagen? Tänk om jag kan få äran att skriva om att denna byggsaga fått ett lyckligt slut?

fragetecken

Nya huset

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *