Vår katt

För några veckor sedan skrev jag om vår katt, Snövit, som vi tvingades omplacera när vi flyttade till lägenhet. Egentligen är det så otroligt emot min och makens natur att omplacera ett husdjur. Och trots att det snart gått fem år sedan och trots att hon har det jätte, jättebra i sin nya familj så har jag dåligt samvete. Man skaffar helt enkelt inte djur för att placera om dem!

Snövit kom till oss en dag i september 2003, hon var då cirka 10 veckor gammal. Mer än så kommer vi aldrig veta om hennes bakgrund. Jag tog med mig henne hem från veterinären då hon lämnats in där eftersom hon var väldigt sjuk. Veterinären bedömde att hon egentligen borde avlivas men jag blev kär i den där lilla, lilla kattungen och efter ett telefonsamtal till maken bestämdes det att vi skulle ge henne ett hem. Till en början tillfälligt (i fall någon letade efter henne) men ganska snart blev det permanent.

Hon hade öronskabb, diarée, var utmärglad och uttorkad. Dessutom hade hon förfrusit alla fyra tassarna så inom en vecka tappade hon skinnet på alla fyra trampdynorna. Det blev ett gäng turer till veterinären men de var så snälla att de behandlade henne gratis eftersom de visste att hon nu skulle få ett bra liv.

Snövit, ett par veckor efter att hon kom till oss 2003

Snövit, ett par veckor efter att hon kom till oss 2003

Vi hade egentligen inte tänkt att ha katt eftersom jag har astma och reagerar astmatiskt på katter. Men bor man i ett hus på landet med en tillhörande lada så behöver man en katt för att hålla undan råttor och möss…så hon fick helt enkelt bli en arbetande katt med fri tillgång till vår uppvärmda källare. I själva huset var hon med oss 2-3 timmar om dagen, och övervåningen där våra sovrum låg var förbjudet område. På somrarna följde hon med oss till ön och där förärade hon oss med en mus om dagen i många år. Hon var och förblev en mycket liten katt, 1,2 kg vägde hon som vuxen och det tillsammans med hennes teckning gjorde henne mycket unik.

Snövit var en supersnäll katt och vi älskade henne högt. Hon kröp gärna upp i famnen och sov, hon busade med hundarna och mös med barnen om de sov på filt på golvet. Hon älskade min mamma över alla andra så när mamma var hos oss var de två som ler och långhalm. Hon var en fantastisk musjägare och hon sprang aldrig bort. Hon var (troligast som ett resultat av sina första 10 veckor) mycket misstänksam mot människor och visade sig aldrig om vi hade gäster.

Snövit, vår fina hittekatt som bodde hos oss i 9 år och som nu lever pensionärsliv i sus och dus hos en arbetskamrat till mig

Snövit, vår fina hittekatt som bodde hos oss i 9 år och som nu lever pensionärsliv i sus och dus hos en arbetskamrat till mig

Men så kom flytten till stan och lägenhet och först provade vi att ha henne inomhus, men hon gillade inte att vara instängd och både jag och yngsta dottern reagerade astmatiskt. Så vid en lunch så berättade jag om problemet och då visade det sig att en kollega till mig och hans fru letade efter en omplaceringskatt, men hade fått nej på katthemmet eftersom de bor för nära en trafikerad väg. Helt plötsligt föll bitarna på plats, de ville ha en omplaceringskatt och vi hade en katt som inte kunde bo med oss men som aldrig gick långt ifrån huset (så en trafikerad väg 200 meter från tomten var inget problem)…så Snövit flyttade dit…så nu lever hon som pensionär där och serveras tonfisk varje morgon. Vi saknar henne, och kanske saknar hon oss…men vi övertygade om att hon trivs fantastiskt bra i sin nya familj!

Nya huset

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *