Faser i livet

Livet består av många olika faser.

De flesta som bygger hus är i bilda familj/småbarnsfasen. De har småbarn, är gravida, gifter sig samtidigt som de bygger hus.

En annan fas är postbarnfasen när man unnar sig ett nytt hus och boende när barnen flugit ut.

Några få bygger hus som vi när barnen är ganska stora. Anledningen till att vi är så få tror jag är för att man inte vill bryta upp och förändra barnens liv. De har skapat sina liv med vänner, skola och aktiviteter och fungerar dessa så vill man som förälder för allt i världen inte rubba balansen.

Vi tvingades ju börja om, att bygga, men vi bygger i den miljö där barnen växt upp. På många sätt påverkar därför inte bygget deras liv men däremot har branden och byggstrulet gjort detta.

De var alla tre olika gamla när huset brann, de kommer alla tre ha olika starka minnen av huset och livet före branden. (De var 7, 9 och 13 år) De har alla drabbats olika av de 2 1/2 år långa turbulensen efter branden. De kommer alltid ha olika känslor för nya huset (de var 9, 11 och 15 år när vi flyttade in).

En sak har de dock gemensamt och det är rädslan för brand. I höstas t.ex. brann det i yngsta dotterns skola och inom någon timme hade jag tre gråtande skärrade barn hemma hos mig (till trots att två inte ens går på den skolan…men ryktena sprider sig snabbt). De vet hur förödande och definitiv en brand är och de vill varken själva drabbas igen eller att andra skall drabbas. De har också en stor empati och förståelse för flyktingar som förlorat allt. Så på det hela taget tror jag de blivit mer empatiska än vad de skulle varit utan branden.

Vårt mål är att de skall känna sig delaktiga i husbygget och att det är ett hus för dem som byggs. Att de har plats, att de alltid är välkomna, att det på många sätt är deras hus. Men också att de får jobba för att återbygga. Huset skall liksom inte bara sim-salamin stå där. Därför har de nästan alltid när vi är på ön göra ett 1-2 timmar långt arbetspass per dag. Precis som även jag gjorde som barn och tonåring. Inte så populärt just när man gör jobbet men stoltheten för vad de åstadkommer går inte att ta miste på!

Dessutom har vi med facit i hand insett hur bra det är att jag i hela mitt liv varit delaktig i husbyggandet och husägandet. Dels var det tusen frågor man skulle svara på vad gäller branden och försäkringsärendet och sedan har det varit många saker även vid återuppbyggandet som ”kommit gratis” genom att jag suttit på kunskapen om vår tomt och hur det gamla huset var uppbyggt. Den kunskapen vill vi att även våra barn skall besitta för det underlättar för dem den dag de skall ta över.

Vi ville inte att de iom branden skall tappa sitt band till ön och känna sig vilsekomna. Därför har vi hela tiden försökt vara på ön så mycket som möjligt. Första sommaren bodde vi ju t.ex. i vår lillstuga. Andra sommaren flyttade vi runt hos vänner tills de att vi kunde flytta in i det halvfärdiga huset. Barnen behöver träffa sina vänner här, behöver bebehålla sina band och jag tror att vi lyckats. För alla tre säger de att de älskar livet på ön och antalet ökompisar som de håller kontakt med under skolåret är mycket stort. Dessutom försöker vi åka ut så mycket som möjligt till ön även under läsåret. Varje ledig helg och gärna loven packar vi bilen och drar ut till vår älsklingsö.

Förhoppningsvis kommer därför dessa 2 1/2 åren blekna och bli en parantes i våra barns liv. En parantes mellan två hus men en period som inte påverkar känslan av tillhörighet. Vi hoppas och tror det!

Nya huset

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *