Perspektiv

Livet är så mycket mer än att bygga hus, och många kan nog tycka att jag ältar det som hänt. Att jag bara skall gå vidare…och vet ni, jag är på väg vidare! Livet fylls mer och mer av ljusa stunder. Men så händer något och hjärnan behöver bearbeta branden och byggstrulet en gång till.

Häromdagen träffade jag ännu en av deltidsbrandmän som var hos oss och släckte. Jag vet sedan tidigare att branden påverkat och berört de flesta av dem. Att de också behöver bearbeta. När jag såg tårarna stiga i hans ögon när han började berätta. Då fick jag det än en gång bekräftat. Denna händelse var tuff för alla som drabbades. Så de som säger att det bara var ett fritidshus, att vi inte alls borde påverkats psykiskt. Släng er i väggen – ni förstår ingenting!

Däremot är det såklart att man kan sätta branden i ett perspektiv. Ingen dog. Vi hade en annan bostad. Vi hade försäkringar…så ja, vi har haft alla möjligheter att landa på fötter igen. Och idag 2 1/2 år efter branden står vi på fötterna, hela familjen. Men vi vacklar. Det känns lite som att lära sig gå igen. För det har hänt så otroligt mycket de senaste 2 1/2 åren att livet före och efter aldrig kommer vara sig likt. Det känns ungefär som att man ofrivilligt slängdes in i en centrifug med händelser…och nu äntligen stannar farten…men man är bra snurrig i huvudet efter att ha centrifugerats.

Vi är glada att vi tog chansen att bygga ett annat hus när vi nu ändå var tvungna att bygga nytt. Vi är glada att vi flyttade huset 5 meter i sidled på tomten. Vi är glada att vi satsade på lite dyrare materialval och lite extra lullull när vi ändå höll på. Vi är glada för att vi lyckats ro detta strulande bygge iland! Och mest av allt är vi glada för alla de fantastiska människor, släkt, vänner, öbor, fritidsöbor, kollegor, och lojala entreprenörer som stått vid vår sida och som burit oss när allt varit som värst. Vi är så tacksamma för detta engagemang!

GFormingAHeart

Men sorgen efter de förlorade minnena, ärren i själen och frustrationen över oseriösa hantverkare det är också en känsla vi kommer bära med oss…eller som vår 15-åring uttryckte det härom veckan;

”Mina kompisar har vuxenlivet som en målbild. Då skall de äntligen få göra som de vill och slippa vuxnas tjat. Jag vill bara bli liten igen, för jag vet att hur mycket man än försöker, hur mycket man än sköter sig och hur mycket man än vill väl som vuxen så kan någon eller något dra undan mattan för en och man bara faller”.

Ja, det är en tuff erfarenhet våra barn fått av livet. Att även när allt verkar bra och stabilt så kan allt på bara minuter förändras till ett totalt kaos.

Nya huset

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *