Häromveckan skrev jag att jag i över 20-års tid ägnat mig åt s.k. passiv hydroponisk odling. Ett väldigt fint namn på något väldigt praktiskt. Grunden är om man som vi pendlar fram och tillbaka mellan två bostäder utan någon egentlig regelbundenhet så dör de flesta växter. Jag menar vilken växt klarar typ 7-8-14 veckor utan vatten? Detta innebar att när självbevattnande krukor lanserades i mitten av 1990-talet stod jag typ först i kön för att köpa. Redan innan hade jag haft enorma ytterkrukor till mina blommor för att de skulle klara dessa 7-8-14 veckor utan vatten.
De första krukorna som kom på 1990-talet var dyra och inte särskilt bra. Vattentanken var ofta för liten och ändå dränktes växterna. Men successivt har jag hittat nya, bättre krukor samt växter som trivs i denna typ av miljö. Sedan cirka 15 år tillbaka har vi enbart självbevattnande krukor (och växter som trivs i dessa). Alla blommor som köps planeras omedelbart om till en självbevattnande kruka, så enkelt är det! Grunden är dock att jag alltid vattnat med enbart vatten och att växterna alltid planterats i vanlig gjord. Därför är detta inte ett regelrätt passivt hydroponiskt system, men man kan ju kalla det passiv light 
.
Fördelen med detta är som sagt att vi kan vara ifrån blommorna länge. Vi behöver inte heller vattna regelbundet. Så trots att vi lever ett liv där inga plantor borde kunna överleva så har vi ju ett gäng växter…
Citronträdet i en egenhändigt byggd självbevattnande pallkrage.
Julkaktusen i självbevattnande kruka.
Hemknuten ampel med plats för självbevattnande kruka.
Därför kändes heller inte steget särskilt långt till ”äkta” passiv hydroponik á la IKEA:
Passiv hydroponisk odling från IKEA.
Enda skillnaden är att jorden bytts ut mot lavasten, och vattnet får lite näring i sig. Men tanken är densamma; växten suger upp den mängd vatten den behöver och jag vattnar bara när mätstickan indikerar att vattentanken behöver fyllas på.
