Ett snötäcke på allt…

…jag orkar inte riktigt blogga lite frekvent som tidigare för fokus ligger inte längre lika tydligt på husbygge. Minnena av branden bleknar successivt, det känns inte ok att älta längre. Även om det inte går en enda dag utan att vi tänker på det. Samma gäller husbygget, dagligen tänker vi på och bearbetar det som strulade, frustrationen osv. Men det är ju inget vi kan skriva om hela tiden.

På det hela är vi väldigt nöjda med huset. Vi är också glada att vi orkade bråka så när nu allt gick fel. Men vi är trötta, trötta och det det känns fortfarande orättvist att man först skall drabbas av en brand och sedan ett fuskbygge.

Vår äldsta dotter brukar önska att vi skall se Arga Snickaren, speciellt Adam Alsings säsonger. Sedan sitter hon och bearbetar, jämför och diskuterar. Hon säger att alla ”behöver en egen Adam”. Hon analyserar vad jag och maken gjorde rätt i vårt husbygge, men också vad vi gjorde fel. Vilka styrkor och svagheter vi har i våra personligheter och i vår familj. Hur har det påverkat oss som familj. Hon konstaterar gång på gång att hon hatar oss för att vi i flera års tid enbart kämpade för att att återuppbygga det hus vi hade. Samtidigt så älskar hon oss för att vi inte tillät oss gå under och ge upp. Vi hade lika gärna kunnat stå i ett obebobart hus och tvingas fortsätta bo i vår lillstuga, liknande många av de familjer i Arga Snickaren gör.

Barnen klagar på att vi inte hann och orkade med dem under den tiden, samtidigt så är de väldigt trygga i att vi gjorde detta för dem. För att de skulle få tillbaka sin barndom så fort som möjligt, för att de skulle ha lika fantastiska somrar som jag hade som barn och som jag alltid velat ge dem.

Vi behöver Adam för att se att vi prioriterade rätt; vi gav inte upp, vi satte familjen först…kanske inte för stunden…men i det långa loppet. Familjen är viktigast <3

Därför orkade vi ifrågasätta, därför orkade vi driva processer med än den ena än den andra. Och vi skulle gjort samma sak igen, och igen, och igen om det behövts.

Ni behöver inte höra om vår kamp, våra sår, vår frustration om och om igen. Den finns nedtecknad här på bloggen.  Istället försöker hitta livet som det ser ut nu…med tre barn som fortfarande bär ärr, en mamma som inte hittat tillbaka till arbetslivet, en pappa som är ensamförsörjare. En familj där det finns tid och kärlek för varandra men där orken ännu saknas. Det var inte så vi hade tänkt oss livet…men man rår inte alltid på vad som sker…ibland bara rycks mattan undan och då handlar det om att hitta nytt fotfäste. I framtiden blir dessa år förhoppningsvis bara en mörk och tung parantes i våra liv, men just nu gör de ont och vi känner trötthet och sorg. Därför lägger vi täcket på.

1 mars 2018, tomten under ett 4 dm djupt snötäcke. Under finns det vackra, det sköra...men just nu ser allt bara mjukt och orört ut.

1 mars 2018, tomten under ett 4 dm djupt snötäcke. Under finns det vackra, det sköra…men just nu ser allt bara mjukt och orört ut.

Vi får se om bloggen vaknar till våren när familjelivet också blir entydigt med att leva på ön…men just nu prioriterar vi varandra.

Nya huset

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *