Gratis är bra!

Har länge, länge varit på jakt efter en fåtölj hemmavid till äldsta dottern. Kravspecifikationen var inte dålig! Den skulle ha hög rygg, vara skön att sitta i, ta så liten plats som möjligt och dessutom helst kosta så lite som möjligt. Bonus var om den var rosa.

Ja, ni förstår…det var inte en fåtölj man bara hittade sådär. Men så såg jag en bortskänkesannons häromveckan för två fåtöljer som i alla fall jag tyckte var supersnygga. De hade dessutom hög rygg och eftersom de var snurrfåtöljer tog de liten plats.

Dock var hela familjen mycket skeptisk till mitt fynd…alldeles särskilt äldsta dottern. Som dessutom vägrade åka med mig och hämta dem. Men tji fick hon! Både hon och sonen tyckte de var supersnygga, så nu blir det en var för dem!

Två gratisfåtöljer, en till äldsta dottern och en till sonen.

Två gratisfåtöljer, en till äldsta dottern och en till sonen.

Dock var en av fåtöljerna skadad, så för att det inte skulle bli orättvist lottade de om vem som skulle få vilken fåtölj.

Vår takterass

Har ju skrivit om denna förut, om hur den var en chansning för att kanske, kanske få mer havsutsikt. Vilket ju dessutom slog in.

I sval förmiddagsskugga en stekhet dag är den fantastisk kan jag lova! Även för lite kvällsmys! Tonårsdottern smiter dessutom gärna iväg från familjen och ligger i soffan och läser under dagtid. En privat plats att krypa tillbaka på helt enkelt.

Nu är den dessutom möblerad med det kaféet jag tittade ut redan i mars.

Soffan från förra året och så "mitt" caféset.

Soffan från förra året och så ”mitt” caféset.

Tycker det blev så bra! Och maken blev förvånad över hur rustika bord och stolarna är. Stolarna väger 8 kg styck och bordet 15 kg…så det lär inte vara någon risk att möblerna blåser omkull.

Morgonkaffe i varm morgonskugga en het dag (28 maj 2017)

Morgonkaffe i varm morgonskugga en het dag (28 maj 2017)

 

Har knappt hämtat mig ännu

Har knappt hämtat mig ännu efter Kristi himmelfärds helgen. Oj, oj, oj, så intensiv den var! Vi kan väll kalla den för uppstart av sommaren, eller kanske rivstart!?

På onsdagen hamnade vi mitt i all kaos som fotbollsfinalen förde med sig. Så istället för att glida till sista färjan blev det en kamp mot klockan där vi successivt fick skära bort fler och fler saker vi skulle ha gjort på vägen.

På torsdagen röjde vi ena kattvinden och lillstugan samtidigt som vi hade 8 barn som bakade i vårt kök. Och vi njöt varenda minut över att höra deras skratt, dessutom lämnade de köket i ett välstädat skick!

Förådsrensning...och inne i köket råder febril aktivitet med 8 barn i åldern 10-15 år som bakar.

Förådsrensning…och inne i köket råder febril aktivitet med 8 barn i åldern 10-15 år som bakar.

På fredagen skjutsade jag sonen till Uppsala eftersom han skulle vidare till Ludvika på simtävling. Jag hade sedan hoppats kunna ta 12:30-färjan tillbaka, men alla färjor var fullbokade så först 16:30 kunde jag åka tillbaka. Så en motvillig dag på fastlandet fick jag. Den spenderade jag med att fixa saker som vi fick skippa på onsdagen och lite till. Dock kunde jag konstatera att jag var inte den enda som var och handlade denna dagen, utan hela Sveriges befolkning måste gått man ur huse för att handla. Pust!

Samtidigt på ön jobbade maken  och barnen åt idrottsföreningen på förmiddagen och fixade material till spängerna i våra motionsspår, målade pilar i våra spår och krattade botten vid simskolan.

Här skall ingen springa vilse!

Här skall ingen springa vilse!

Simskolans sandbotten krattas

Simskolans sandbotten krattas

På eftermiddagen var det kvarterseftermiddag då vi i de två närmsta kvarteren städade våra allmänningar. Det innebar att yngsta dottern var med och klippte vass. Och äldsta dottern och maken drog ris. Måååånga timmars kroppsarbete blev det alltså!

På kvällen grillade vi, och äntligen, äntligen uppfylldes min målbild. Dessutom hade vi årets premiär på att öppna vikdörrspartiet!

Varmt nog att öppna upp vardagsrummet. 26/5-2017

Varmt nog att öppna upp vardagsrummet. 26/5-2017

På lördagen var det vårens sopfärjebesök, så hela förmiddagen gick åt till att köra sopor. Äntligen blev vi av med mycket utav de byggsoporna som blivit kvar! Tre fulla billaster blev det!

Trångt och nästan lite folkfest när sopfärjan är på besök.

Trångt och nästan lite folkfest när sopfärjan är på besök.

På eftermiddagen tömde maken den lillstuga vi lånat under 2 års tid för att förvara de grejer som egentligen skulle vara i vår lillstuga. Men eftersom vi behövde bo i vår…och eftersom bygget blev nästan ett år försenat…så har den lånade friggeboden inte blivit tömd förrän nu.

Själv var jag på styrelsemöte för idrottsföreningen och kickade igång sommarens verksamhet. Tänker varje år att det måste bli ett kort möte. För att varje år konstatera att det är årets längsta möte, men man kan inte starta en verksamhet i en handvändning. 3 1/2 timme tog mötet…men nu är vi redo för sommaren!

Ja, och då var det bara söndagen kvar och det handlade mest om att knyta ihop säcken. Maken körde 16 kärror med grus. Jag plockade undan grejer som inte skulle förfaras om det börjar regna.

Nästan så man tror att vi är nyinflyttade, men nä! Detta är kartonger med grejer som stod i vår lillstuga när stora huset brann. Dessa skall nu sorteras.

Nästan så man tror att vi är nyinflyttade, men nä! Detta är kartonger med grejer som stod i vår lillstuga när stora huset brann. Dessa är nu äntligen hämtade och skall nu sorteras.

Tjejerna lekte med kompisar och dammsög huset. Och vips var helgen slut!

Sitter och läser…

…i tidningen Vårt nya hus om Nina och hennes familj.

Vårt nya hus, nr 4 2017, sidan 42-52

Vårt nya hus, nr 4 2017, sidan 42-52

 

Nina har ju även bloggat om husbygget där ni kan läsa ändå mer! Nina och jag lärde känna varandra för 16 år sedan då vi i väntan på våra äldsta barn och hamnade i samma mammagrupp.  Sedan har vi båda fått tre barn och utan att vi var medvetna om blev det parallella husbyggen.

Om du är nyfiken på hur man med stilsäker hand bygger och inreder en Smålandsvilla läs, läs, läs!!!!!

Perspektiv

Livet är så mycket mer än att bygga hus, och många kan nog tycka att jag ältar det som hänt. Att jag bara skall gå vidare…och vet ni, jag är på väg vidare! Livet fylls mer och mer av ljusa stunder. Men så händer något och hjärnan behöver bearbeta branden och byggstrulet en gång till.

Häromdagen träffade jag ännu en av deltidsbrandmän som var hos oss och släckte. Jag vet sedan tidigare att branden påverkat och berört de flesta av dem. Att de också behöver bearbeta. När jag såg tårarna stiga i hans ögon när han började berätta. Då fick jag det än en gång bekräftat. Denna händelse var tuff för alla som drabbades. Så de som säger att det bara var ett fritidshus, att vi inte alls borde påverkats psykiskt. Släng er i väggen – ni förstår ingenting!

Däremot är det såklart att man kan sätta branden i ett perspektiv. Ingen dog. Vi hade en annan bostad. Vi hade försäkringar…så ja, vi har haft alla möjligheter att landa på fötter igen. Och idag 2 1/2 år efter branden står vi på fötterna, hela familjen. Men vi vacklar. Det känns lite som att lära sig gå igen. För det har hänt så otroligt mycket de senaste 2 1/2 åren att livet före och efter aldrig kommer vara sig likt. Det känns ungefär som att man ofrivilligt slängdes in i en centrifug med händelser…och nu äntligen stannar farten…men man är bra snurrig i huvudet efter att ha centrifugerats.

Vi är glada att vi tog chansen att bygga ett annat hus när vi nu ändå var tvungna att bygga nytt. Vi är glada att vi flyttade huset 5 meter i sidled på tomten. Vi är glada att vi satsade på lite dyrare materialval och lite extra lullull när vi ändå höll på. Vi är glada för att vi lyckats ro detta strulande bygge iland! Och mest av allt är vi glada för alla de fantastiska människor, släkt, vänner, öbor, fritidsöbor, kollegor, och lojala entreprenörer som stått vid vår sida och som burit oss när allt varit som värst. Vi är så tacksamma för detta engagemang!

GFormingAHeart

Men sorgen efter de förlorade minnena, ärren i själen och frustrationen över oseriösa hantverkare det är också en känsla vi kommer bära med oss…eller som vår 15-åring uttryckte det härom veckan;

”Mina kompisar har vuxenlivet som en målbild. Då skall de äntligen få göra som de vill och slippa vuxnas tjat. Jag vill bara bli liten igen, för jag vet att hur mycket man än försöker, hur mycket man än sköter sig och hur mycket man än vill väl som vuxen så kan någon eller något dra undan mattan för en och man bara faller”.

Ja, det är en tuff erfarenhet våra barn fått av livet. Att även när allt verkar bra och stabilt så kan allt på bara minuter förändras till ett totalt kaos.

Funderar på…

…om denna dagen är den första dagen på mitt nya liv…eller om den bara är en i mängden av dagar i det liv jag haft de senaste 15 åren.

Ja, det tål att fundera på! Jag hoppas såklart att det är första dagen på mitt nya liv!

Antalet projekt känns oändligt många…

…en samtidigt snor vi åt oss betydligt mer vila än de senaste åren.

Förmiddagskaffe i puffen, 20/5-17

Förmiddagskaffe i puffen, 20/5-17

Men säg det lugn som varar. Just nu har hundarna och vi kapplöpning. Vi tätar staketet. De hittar nya vägar ut. Vi tätar nytt hål, de hittar ännu ett osv. Två helger har vi hållt på och vi börjar bli matta. Iaf jag och yngsta dottern som i lördags kröp under huset i 2 timmars tid för att laga hål! Men någon gång kommer vi i mål. Tack och lov är grannarna tålmodiga och vi hoppas de (grannarna alltså) snart skall få sin belöning. Dvs att hundarna inte kan rymma precis som innan branden!

I söndags gjorde jag dessutom något underbart! För första gången sedan branden njöt jag av morgonfika på entrétrappan. Det var alldeles, alldeles tyst så när som på fåglarnas sång. Det enda jag saknade var göken.

Morgonfika på trappan! 21/5-17  (Och så vore det ju såklart bättre om inte hela tomten såg ut som en byggarbetsplats)

Morgonfika på trappan! 21/5-17
(Och så vore det ju såklart bättre om inte hela tomten såg ut som en byggarbetsplats)

Utöver detta blev det extra mysigt när mamma ringde…så jag satt där i solen på trappan och pratade med mamma precis som jag gjort i hela mitt liv. Enda skillnaden var att mamma inte satt bredvid mig utan att hon fanns i telefonluren. Men det var en sååååå underbar känsla!

image

Sedan var det såklart dags att täta några hål till i staketet! Nedra hundar!!!!

När det var dags att åka hem blev det dock en hel del vardagsdramatik! Att hinna med färjan när bilens batteri laddat ur är en omöjlighet. Men räddande ängeln PG kastade sig i sin bil och kom och hjälpte mig att starta…så bara 30 minuter sena lyckades vi får åka med nästa färja som obokade. Dessutom lyckades jag ladda batteriet så pass att bilen startade när vi skulle av färjan. Dramatik med lyckligt slut!!!!!

Det är bara att konstatera…vad skulle jag vara utan mina underbara vänner ute på ön!?