Lyckliga barn!

Våra barn älskade vår stuga. De hade vuxit upp där och de hade därför otroligt många minnen. Vi hade också av min egen erfarenhet som barn beslutat att aldrig släpa leksaker emellan boendet på fastlandet och stugan. Vi hade dessutom bestämt att de leksaker som fanns i stugan var sådana leksaker som inte skulle finnas hemma. Detta var ett kreativt drag. Så fort vi sa att vi skulle till stugan började de planera sina lekar och sedan var det bråttom att bära upp alla grejer till huset så att de kunde komma igång med sin lek.
Det var därför med sorg som våra barn förlorade några av de leksaker de älskade mest; Briojärnvägen, min smurfsamling (som jag hade sparat på sedan jag var mycket liten), alla leksaksbilar, dockskåpet och sist men inte minst…hela kistan full med duplo.
Och inte nog med att sorgen blev stor, det blev också svårt att förklara varför. Våra barn var 7, 9 och 12 år gamla när huset brann. Barn i åldern 7, 9 och 12 år brukar inte leka med duplo t.ex. men det gjorde våra. Just därför att det var leksaker de bara hade i stugan. Här är några av de sista skapelser som barnen gjorde (fotona tagna september 2014);
En färja.
Att sakna något djupt, men samtidigt känna att man inte kan berätta det för klasskamrater och andra kamrater är tungt. Vi har som föräldrar försökt lösa detta genom att köpa tillbaka duplot (främst tradera och ebay) och ge dem i presenter till jul, födelsedag och nu alla hjärtans dag. Och i går kom vi över den där kritiska gränsen med duplo, nu blev det äntligen kreativt mycket bitar. Och barnen lekte, och lekte, och lekte. Så glada skratt som hördes från barnen igår har jag inte hört sedan innan branden…det värmde mitt hjärta!

Nya huset

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *