Mellan hopp och förtvivlan

För ett år sedan cirka härjade stora skogsbranden i Västmanland. För ett år sedan säger jag till min arbetskamrat, just i samband med denna skogsbrand, att om vårt hus på Ornö brinner ner så går jag sönder. Jag minns att han då sa till mig att ett hus är ju bara materia, och att jag då svarade att huset på Ornö är mitt själsliga hem. Tomten och huset köptes av mina föräldrar under särskilda omständigheter. Jag hade varit allvarigt sjuk under en längre tid och både genomgått ett antal operationer samt legat totalt cirka ett års tid på sjukhus. Jag var vad man så fint säger hospitaliserad och mina föräldrar ville göra vad som stod i deras makt för att jag skulle bli frisk. För att jag skulle utvecklas motoriskt, konditionsmässigt och styrkemässigt köpte mina föräldrar den mest kuperade tomten, på så sätt hoppades de att jag under helger och sjukhuspermissioner skulle få frisk luft och mycket rörelse bara genom att vara på vår tomt.

Här, i och med detta byggdes en tro, ett hopp och en kärlek till tomten och huset. Det kom att bli min fristad och den plats på jorden där jag mådde bäst. Detta har sedan hållt i sig genom åren och för mig har Ornö därför varit och blivit mitt barndomshem, inte för att jag varit skriven där utan för att hjärtat bott där. Under långa och många perioder har mitt hem på fastlandet bara varit en plats att övervintra på. Periodvis har jag trivts bättre på fastlandet, men aldrig någonsin har jag mått lika bra på fastlandet som jag gjort på ön. Därför visste jag redan innan den 22 oktober 2014 och branden att jag skulle gå sönder om huset och tomten berövades mig.

Sedan ställdes jag in för faktum, huset fanns inte mer, och en sorgeprocess och ett trauma utlöstes. För vem är jag om huset inte finns? Och var skall jag samla kraft och styrka när den plats som givit mig kraft och rekreation i 37 år inte längre kan erbjuda ett hus och någon vila? Jag har inte hämtat mig än. När jag försöker visualisera mig att vi kommer ha ett hus där igen släpper den akuta stressen och ångesten en kortare stund. Men så fort något inte flyter på som det skall, eller drar ut på tiden, är ångesten där som en stor, stor taggig klump i magen. Även panikångesten gör besök, särskilt nattetid. Varje dag som går utan att vi får bekräftat att bygget framskrider är en sådan svart ångestfylld dag och natt…

 

Nya huset

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *