En vän på ön skickade detta foto häromdagen på en höstlik tomt och ett höstligt hus:
5/11-15, Foto KH
Verkar som om hon tar sina dagliga promenader förbi vårar hus just nu, för hon var och hälsade på maken i måndags också. Drömmer själv om att bli pensionär och kunna vara betydligt mer på ön än vad vi är idag som heltidsarbetande i en barnfamilj.
Idag är det för övrigt 1 år sedan vi för första gången åkte ut och såg förödelsen efter branden med egna ögon. Det var en tuff dag. Vi åkte en skoldag för vi ville inte att barnen skulle behöva följa med och se resterna. Vi visste inte riktigt vad vi skulle se och hur vi skulle reagera och vi kände att det var bäst för dem att slippa. Däremot har de sett foton lika väl som de sett saker vi hittade bland brandresterna. Men de var aldrig ute på ön innan rivningsfirman fraktade bort det mesta av brandresterna. Men sedan har de ju tillsammans med oss grävt fram berget.
Jag kan fortfarande inte fatta att ett hem kunde förvandlas till en äcklig sophög på bara 15 minuter. Kommer nog aldrig att fatta.
