En dag som började i moll och slutade i dur…

…ja det är är så vi kan sammanfatta gårdagen. På något vis kröp sig oron in under skinnet under kvällen i förrgår och stannade under natten och morgonen. Misstron började verkligen gro. Vi kände oss inte färdiga med mötet. Allt kändes osäkert igen. Vi är ju så vana vid att allt bara blir pannkaka, så varför skulle vi våga tro?

Så dök ett så fint mail upp från vår Rörvikshuskontakt. Där han bemötte vår oro. Där han tog sig tid att på en lördag försöka få oss att våga tro. Att våga hoppas och känna tilltro. Ett enda kort meddelande kan ibland betyda så otroligt mycket!

På kvällen var vi på middag hos vänner från ön. Och som vanligt kom frågan – Hur går det med huset? Och det kändes så skönt att kunna berätta vad som sagts på mötet. Och det kändes ändå skönare att se deras spontana gensvar i form av glädje. De log, de kramade om oss, de gladdes med oss. Och helt plötsligt bara utbröt de – Då blir det snart inflyttningsfest, vad fantastiskt det skall bli. Bara på skoj räknade jag då ansiktena på de vuxna vid bordet som har öanknytning och som nu delade vår glädje, nio stycken. Nio stycken som spontant bjöd in sig på inflyttningsfest och som delar vår glädje. Vad jag längtar till denna fest, att få dela glädjen och få bjuda in vänner i vårt nya hem. Att helt enkelt för första gången på mycket länge kunna öppna vårt hem och bara njuta.

Åh vad härligt det känns att våga tro på framtiden och att dela glädje!

Nya huset

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *