15 år och många frågor…

Äldsta dottern blir ju 15 i år, och hon har fått så många existensiella frågor. Häromdagen frågade hon om vi hade blivit de föräldrar vi som unga bestämt oss för att bli. Ja, för det är ju så att man har en bild av det man vill, som inte alltid slår in. Och alla har vi nog någon gång önskat att vi aldrig blir som våra föräldrar, utan att vi skall bli mycket bättre och mycket klokare när vi själva blir föräldrar.

Och riktigt så blir det nog inte!

Vi blir lika våra föräldrar, och vi frångår nog många av våra ideal. Och perfekta föräldrar i våra barns ögon blir vi definitivt inte!

Men för att återgå till min ungdoms visioner av mitt föräldrarskap. Tre saker som jag bestämde mig för att ge mina barn var:

1) En god uppfostran

2) En barndom med mycket fysisk aktivitet (idrott, natur, lek osv)

3) En barndom med så lite stillasittande framför dator som möjligt

Och, ja, alltså…

…vi har väll kommit en bit på väg.

1) Barnen kunde definitivt vara bättre uppfostrade. Ibland tycker jag de är mer vilda än tama. Men är det någonsin någon förälder som känner att man nått ända fram på denna punkten?

2) Även här kunde vi nog vara bättre. Vi har inte orkat ända fram även om våra barn har haft många och långa somrar på ön och idrottar betydligt mer än medelbarnet i deras generation. Ändå tycker jag att det helt enkelt är för få skogspromenader, cykelturer och skidturer med hela familjen!

3) Nä, det här gick inget bra alls. Även om våra barn hävdar att de sitter mycket, mycket mindre framför tv, dator och padda än sina jämnåriga så tycker jag att jag ständigt tjatar på dem att göra andra saker, och att jag ständigt försöker begränsa skärmtiden.

Något jag önskar att jag dessutom hade varit bättre på att förmedla till mina barn är ordning och reda samt ansvar. Här tycker jag att jag misslyckats totalt. Och ändå hävdar de två yngsta att alla klasskompisars föräldrar packar deras väskor. Är det verkligen så att föräldrar till barn i trean och femman packar barnens saker? Är inte det något som barnen borde klara av????? Andra barn lär även få hjälp att städa sina rum och att hålla reda på läxor.

Så som svaret på frågan om jag blev den förälder jag ville bli. Nä, jag är alldeles för stressad och alldeles för trött och nä jag har absolut inte nått mina mål. Dessutom fick vi ett väldigt speciellt första barn. Ett barn med en helt vanlig utsida men med särskilda behov på insidan. Det hon behövt av oss som föräldrar är inte alltid det som sett bra ut. Ta t.ex. de gånger jag fått gå ut på bryggan och slänga i mitt barn som gråtande och skrikande vägrat hoppa i vattnet. Ingen normal mamma slänger i sitt barn då, men denna mamman har gjort det eftersom jag har vetat att mitt barn låst sig, och att hon egentligen mer skriker i frustration över att hon inte vågar göra något som hon innerst inne älskar (dvs att bada). Skall jag då se till mitt barns bästa (och hjälpa henne på traven) eller skall jag då bete mig som en förälder förväntas bete sig och låta henne slippa att bada? Jag har alla gånger valt mitt barns behov i detta, och jag har mer än en gång fått skäll för detta, för att jag anses kränka mitt barn. Hade någon frågat mig om det är en sådan förälder jag hade velat bli, en stressad, trött och ”kränkande” förälder så hade jag självklart svarat nej! Det är helt enkelt så…jag är ingen perfekt förälder…men jag älskar mina barn!

Undra om det duger med att försöka ge dem bra redskap för att hantera livet och att älska sina barn precis hur mycket som helst, även om jag frångått mina ideal. Tror ni de blir bra människor trots allt!?

Nya huset

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *