Den där påtvingade livskrisen…

…som man liksom drabbas av när ett hus brinner upp, det nya huset blir ett fuskbygge, ens mamma får cancer och själv går man in i väggen…den heter faktiskt inte duga den. Den smällen är hård! Jag dundrade in i väggen i december förra året och såhär efteråt så kan jag säga att jag aldrig någonsin varit så sjuk som jag var i december och januari månad. Fy f-n för den berömda väggen!

Men när man får en sådan där påtvingad livskris, då måste man också stanna upp och tänka till. Det har inneburit att i februari till april ställde jag väldigt, väldigt många existensiella frågor. I februari var de mer mörka, typ varför skall jag leva? För att successivt övergå till frågor som hur skall jag leva? I maj gick jag igenom någon arg fas när jag var förbannad på livets orättvisor, på husfirman, på vår entreprenör, på vår fuskbyggare, på mitt jobb osv osv.

(Det är faktiskt många som hört vad vi gått igenom som undrar hur vi över huvud taget orkar, och svaret är att vi har inget val. Antingen får man hantera allt som händer eller så får man ge upp. Och ge upp/dvs sluta leva är i vårt fall inget allternativ…så det är helt enkelt bara att hantera livet som det är.)

Helt enkelt i maj månad var jag fly förbannad på hela livssituationen. Men man brukar ju säga att det brukar komma något gott ur all ilska…så mitt i allt…när försäkringskassan bestämde sig för att utförsäkra mig, när mina arbetsuppgifter blev så konstigt omgjorda, när husbygget såg ut att kanske vara på rätt spår men ändå allt för långsamt…då tog jag ett udda beslut; att ta tjänstledigt från mitt ordinarie jobb och återgå till mitt gamla jobb på deltid under 6 månader. Att på så sätt skapa mig ett andrum.

Det innebar att mitt i all denna kaos så återvände jag till en nygammal arbetsplats, med nygamla arbetskamrater och nygamla arbetsuppgifter. Så som utförsäkrad men sjukskriven till 75% och arbetande till 25% så dammar jag av gamla kunskaper och gamla arbetsuppgifter just eftersom det arbetet inte innebär chefsuppgifter, personalansvar och kundkontakter. Jag jobbar istället för mig själv…vilket innebär att jag endast sinkar mig själv om jag har en dålig dag. (Och dåliga dagar har jag som utbränd många av.) Och det är en otrolig lättnad!

Att komma tillbaka till en arbetsplats där man får glada tillrop vart man än gå, det är dessutom en enorm egoboost. Första dagen jag var tillbaka så fick jag t.ex. en kram av en kollega i fikarummet, sedan sprang hon i kapp mig i korridoren och gav mig en till…och sedan nästa gång när jag gick i korridoren stack hon ut huvudet ur sitt kontor och ropade – Jag är så glad att du är tillbaka! Ja, faktiskt var de första arbetsdagarna ett evigt fikande när alla ville ta igen 3 1/2 år av förlorade samtal. Ja, och för övrigt var jag ju tvungen att lära mig den nya kaffe/chokladmaskinen…

Hade dessutom ett utvecklingssamtal med min nygamla chef i fredags, där han tydliggjorde att de skulle ge mig extraresurser om jag behövde för att klara mitt jobb. Att de dessutom mer än gärna betalade både eventuella läkarkostnader och psykologkostnader om jag kände att jag behövde det. Dessutom har jag full frihet att delta på konferenser och möten om jag orkar, eller helt sonika bara vara med på de roliga delarna (typ fika, lunch och middag) om jag vill/orkar. Och behöver jag säga att jag är helt fri att lägga upp min arbetstid precis som jag önskar. En fantastisk möjlighet så jag kan vara med mina barn (och ta igen massor av förlorad kvalitetstid) precis när jag vill nu under sommarlovet. Enda kravet både jag och min nygamla arbetsgivare ställer på mig är att jag jobbar mina 25%. Enda kruxet är väll att detta jobbet är otroligt dåligt betalt (tillsammans med 0 kr i ersättning från försäkringskassan)…men just nu är det inte det viktiga…för det var just det jag kom fram till med livskrisen…det viktigaste är att jag mår bra och att jag hittar tillbaka till livsglädjen! Och jag är på väg att hitta livsglädjen och det är en otroligt häftig känsla när man upptäckt hur mörkt det är när man saknar den.

Nya huset

2 Comments

  1. Så klokt! Och vilken resa! Låter som någon som är på ”andra sidan” och har insett massa kloka saker. Hoppas det forsätter i samma anda, och när det gäller pengarna så klarar man sig alltid på något sätt, vi har saknat dubbla inkomster sen 7 år tillbaka på grund av många saker. Men det går ändå! Familjen först!

    • Tack för dina fina ord! Vi har också levt på en inkomst periodvis och precis som du säger brukar det ordna sig på något vis.

      Det var en sådan häftig känsla att med några dagars varsel kunna börja på mitt nygamla jobb. Att omedelbart få ett kontor och bara kunna glida in i de gamla arbetsuppgifterna. Att inte bara vara välkommen utan även efterlängtad, och på mina villkor utifrån mina förutsättningar. Då är inte inkomsten så viktig.

      Det är så lätt att tappa fokus eller rättare sagt fokusera på fel saker, och jag känner att jag förlorat så mycket värdefull tid med mina barn (både iom branden, det galna husbygget och allt för mycket jobb) så jag vill ta igen detta med råge. Barnen är bara små en gång!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *