När huset precis hade brunnit och räddningstjänsten ringde mig så hade tjänstemannen inte adressen till vår hus framme. Så när jag frågade om han var säker på att det verkligen var mitt hus så svarade han:
– De sa att det var simlärarens hus, då är det väll ditt?
Och där minns jag hur hoppet tändes, att det kanske inte var mitt hus (även om jag såklart inte ville att någon annan heller skulle förlorat sitt hus)…och jag minns hur jag började räkna simlärare och f.d. simlärare på berget. För det är så att på ön har vi en simskola, som dessutom är mycket väletablerad, och av någon lustig anledning är det lite extra tätt med simlärare i vårt kvarter (just vid brandtillfället räknade jag till 7 stycken). Finns nog bara ett annat kvarter som slår oss…för jag tror de haft 8 eller 9 st genom tiderna.
Så jag gjorde helt enkelt ett snabbt överslag i huvudet och kom fram till att risken att det var mitt hus som brunnit utifrån simläraretesen endast var 20% (7 simlärare fördelade på 5 hus). Hurra tänkte jag för att sedan falla ner i ett avgrundshål:
– För du bor väll på Bxxxxxberget 2xx?
Då minns jag att jag lite frustrerat tänkte att mina simlärarinsatser måste ha varit minnesvärda om man minns mig som ”simläraren” när jag slutade som simlärare på ön år 2000. Dock efter 10 års trogen tjänst 😉 Ganska smickrande, fast just då ganska irriterande.
Varför berättar jag denna historia? Jo för att det är fascinerande att man vid chock drabbas av förnekelse, hur man liksom desperat klamrar sig fast vid ett halmstrå. Till trots att man på många sätt är överbevisad vägrar man vilja tro att det är sant.
