För ett gäng somrar sedan satt jag många, många timmar på simskolestranden och pratade med en av öborna. Det var en sådan där kvinna som det bara klickar med, som man helt enkelt bara känner själsfrändskap med.
Förra sommaren, efter branden, pratade vi inte alls. Jag vet att jag själv inte orkade prata med henne. Jag orkade inte berätta hur ont detta med branden gjorde. Men jag hade inte någon tanke på att hon kanske inte heller orkade prata med mig.
Nu i sommar har vi pratas vid flera gånger och hon har mer och mer öppnat sig. Hon har berättat att att hon var en av de första brandmännen på plats. Att hon, trots att hon från början inte var säker på att det var vårt hus blev så illa berörd av att se leksaker som brann. Att hon blev så illa berörd av att huset inte såg ut som ett ordinärt fritidshus utan så tydligt var ett älskat hem. Hon har berättat hur dessa tankar förföljt henne under dessa 21 månader, och att hon blev ändå mer illa berörd när hon förstod att det var en familj hon håller av som drabbades.
Hennes största önskan nu är att få komma och se huset, att få se våra barn leka med nya leksaker och få se att vi mår bra och har gått vidare. Behöver jag säga att hon är så välkommen precis vilken dag hon vill!
