10 december 2015

Som ni säkert förstått av andra inlägg så kände vi oss överkörda, missförstådda och långtifrån tagna på allvar för ett år sedan. Vi bad att man stoppade bygget, men man fortsatte bygga. Faktiskt just då t.o.m. snabbare än någonsin. Vi visste att man hade byggt fel, vi visste att man hade skadat hussatsen och ändå byggde man vidare på något vi bedömde var så felmonterat att man aldrig skulle lyckas få ihop ett hus av god kvalitet. Man byggde helt enkelt mot min vilja, på mitt hus, med mina pengar. Kan ni ens ana hur kränkande det kändes. Bäst går den känslan att beskrivas med följande youtubeklipp (men byt ut te mot bygga hus). Detta innebar att jag för första gången i mitt liv drabbades av panikångest (och inte bara lite utan uppemot 20 attacker om dan), dessutom slutade jag sova (jag kunde inte somna, jag sov aldrig längre än två timmar i sträck och jag vaknade alltid med panikångest). Varför, jo för att jag p.g.a. stress på jobbet och stress med brand och husbygget var så känslig för den stress det innebar att man byggde vidare på huset mot min vilja. Jag brakade helt enkelt psykiskt och det fanns bara en enda väg att gå. Till läkare för mig och till jurist för huset. För hur får man gehör när ingen lyssnar????

Vi hade tur att får världens bästa jurist…eller egentligen hade vi mest tur att jag kände hans chef och arbetsgivare. Men åh, D, vad jag är glad att du stått vid vår sida så tålmodigt, så kompetent och så tröstande.

Vår jurist (som såklart är fastighetsjurist och därmed har god koll på allt detta) läste igenom alla våra avtal och mycket stor del av den skriftliga konversation (e-mail) som hade skett. Utifrån detta presenterade han en strategi som mest av allt gick ut på att han skulle stå vid vår sida. Men en sak gjorde han ganska omgående…och det var att skicka ett brev till vår entreprenör. Saken var den att vi har entreprenad på ett nyckelfärdigt hus, med ett undantag – elen. Vi har ju valt att anlita en tonårskompis till mig och därmed gör vi egna upphandlingar och egna betalningar direkt till honom. Men eftersom Allrum och Ädelbygg inte stoppade bygget så meddelade de honom att han skulle gå in och påbörja elen. Vi ifrågasatte detta då vi inte alls förstod varför man byggde innerväggar i ett hus som hade en stomme som inte satt ihop, och ett mellanbjälklag som sluttade 3,5 cm, och ändå mindre förstod vi varför man skulle dra elledningar i detta. För för oss fanns bara en sak, och det var att backa bygget. Men in skulle han och bråttom var det. Såhär i efterhand känns det som en desperat gärning för att tvinga bygget så långt att det skulle bli för kostsamt för oss (genom att vi måste betala för elektrikernas arbete) att stoppa det. Eftersom man vägrade lyssna på oss skickade vår jurist ett brev den 10/12-15 där han krävde att man stoppade. Det resulterade i att vår huvudentreprenör än en gång skällde ut oss…samt att man kontaktade vår elektriker och sade att man skulle gå in.

Det är då man är glad att man känner elektrikern. Så jag pratade med honom och vi lade upp en strategi som innebar att han skyllde på att han inte kunde komma ifrån två dagar…sjukdom två dagar…skolavslutning en dag…efter en vecka kunde vi inte dra ut på det mer utan han var tvungen att gå in för att verka trovärdigt…men vet ni, man kan bära grejer långsamt också…så en dag bar man saker långsamt, långsamt…och sedan lyckades vi få stopp på bygget (mer om detta den 21/12). Men den månaden från det att vi skriftligen reklamerade bygget (22 november) till den 21 december är en av de jobbigaste perioderna jag upplevt i hela mitt liv. Jag hade aldrig, aldrig orkat om jag inte hade haft min man som tyckte, tänkte och kände som jag, vår jurist och världens bästa elektriker vid min sida. De stöttade upp mig och förstod att inget kunde göra så ont i själen för mig som att köra över mig i återuppbyggnaden av mitt barndomshem. Det var att krossa mig psykiskt, och om ni frågar min mamma så säger hon att jag för första gången i mitt liv förlorade möjligheten att uttrycka mig. Och kanske var det meningen från Ädelbyggs sida att krossa mig psykiskt, för då skulle jag ju inte orka bråka, utan man skulle kunna smoffa ihop huset hjälpligt och trycka det genom besiktningen (vilket man dessutom sa var målet, att få det med minsta möjliga marginal godkänt vid slutbesikningen, för man erkände felen men man tänkte inte rätta dem så länge huset hade en liten, liten chans att kunna godkännas vid en besiktning.). Att vi skulle få ett dåligt hus, och att man byggde mot vår vilja brydde man sig inte om. Man brydde sig inte heller om att vi var allt annat än nöjda kunder. Enda fokus var att bygga vidare på ett hus som var vattenskadat och felmonterat.

Och ja, de lyckades krossa mig psykiskt…men de lyckades (tack vare min fantastiska man, vår fantastiska elektriker, vår fantastiska jurist och våra fantastiska grannar, vänner och släktingar) aldrig få mig att ge upp! Om jag så skulle bygga huset med mina egna bara händer så skulle huset bli rätt monterat och fritt från vattenskadat (och därefter mögelskadat) material!

Huset sett från vägen

Huset sett från vägen

p.s. Och ja, jag kommer fortsätta vittna om den behandling vi utsattes för. För ingen, absolut ingen husbyggare skall behöva uppleva det vi gjorde. Kan jag hjälpa en enda byggherre att identifiera en fuskbyggare, identifiera byggfel och stärka dem i att orka driva sin sak så är det värt allt!

p.s.2. Det kommer ta lång tid att läka den psykiska stress min kropp och själ utsattes för under denna perioden. Kanske kommer själen aldrig läka helt. Men en sak vet jag, att bara en stark människa orkar kämpa när hela själen skriker nej. Och bara en rik människa har så många som är beredda att stötta och föra min kamp när jag förlorar fotfästet. Så oavsett om jag läker helt och fullt så kommer jag bli om möjligt ändå starkare i slutändan.

Nya huset

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *