Under besiktningen häromveckan sade vår besiktningsman gång på gång att jag och maken måste släppa och gå vidare. Och på många sätt har han rätt i det. Samtidigt är detta en väldigt manlig och ganska förlegad syn på hur människan fungerar. Man kan inte bara stänga av, stänga till och trycka bort känslor och erfarenheter.
Ni som hängt här länge vet säkert att jag testat på den kända väggen och när man gör det så får man gå i KBT-terapi för att lära sig förhålla sig till sitt liv, sina känslor osv. Och jag har en väldigt bra manlig KBT-terapeut som jag kommer väldigt bra överens med. Men en sak är vi inte överens om och det är att jag har rum i mitt hjärta som jag just nu inte orkar öppna för att de gör för ont. Där inne ligger obearbetade sorger som riskerar att få mitt liv att falla samman om jag släpper fram dem. Detta gör honom upprörd…dvs en manlig terapeut blir upprörd för att jag tidigare gjort saker som vår oberoende besiktningsman ber oss göra; dvs. stänga in och undanrycka känslor och besvikelser.
Eftersom jag har några rum i mitt hjärta som jag ogärna öppnar så vill jag inte skapa fler sådana stängda rum. Det var också därför jag en gång startade denna bloggen. Att skriva är ett bra sätt att sätta ord på sina känslor. Jag började då skriva om branden och om sorgen att förlora 37 år av sin egen historia i form av ett hus, ett hem och alla de saker som finns i ett hem. Det låter så löjligt, men när man som jag tävlat i både simning och segling så gör det ont när alla de priserna försvinner. Det är liksom bevisen på att den där överviktiga medelålders tanten en gång var en elitidrottstjej som hade en outsinlig energi och var stark som en oxe. Och det är så många andra bevis för min existens och min barndom som försvann i branden, lika väl som så många av våra barns minnen…bland annat försvann allt vi sparat till dem såsom hårlockar, kläder, doppresenter osv i branden. Våra barn kommer när de själva får barn på många sätt att vara historielösa. Deras barndom finns i form av foton, men alla fysiska saker är borta. Där började bloggen, som ett sätt att bearbeta denna förlusten.
Successivt övergick den i funderingar om vad vi skulle bygga upp istället, hur vi skulle bygga upp vårt ersättningshus och drömmen om att göra detta så snabbt som möjligt. Här fanns glädje, hoppfullhet men också frustration över att saker och ting tar tid.
Sedan kom tankar om bygglov, entreprenörer, tomtens beskaffenhet osv. Nyfikenhet, oro, hoppfullhet. För det är svårt att bygga på en tomt man känner så väl, så väl. När man känner varenda sten så har man ett helt annat förhållande till en tomt än om den är ny. Vi förstår ju att entreprenörer och underentreprenörer kan irritera sig galet mycket på exempelvis en sten eller ett träd, men där det kanske för oss inte är förhandlingsbart att ta bort den eftersom den är knuten till ett minne. Det satt t.ex. hårt åt att fälla den tall där vår katt Snövit satt på en gren 10 meter upp i luften i 4 dagar innan hon slutligen kom ner. Snövit finns inte med oss längre, och nu var vi för kranens och husresningens skull tvungna att ta bort hennes tall.
Snövit, vår fina hittekatt som bodde hos oss i 9 år och som nu lever pensionärsliv i sus och dus hos en arbetskamrat till mig i stor villa med härlig tomt eftersom astma, lägenhetsliv och inomhuskatt är en dålig kombination.
Men bygget kom igång, och vi hade såååååå längtat efter denna dagen då allt skulle falla på plats. Där det negativa med branden och förlusten skulle ersättas av en uppbyggnadsfas. Då vi skulle vara över krönet och bara svepas med i en positiv våg. Jag minns ännu den pirrande känslan…och så gick allt så fel, så fel!
Ni som hänger här känner till historien och det är ingen idé att jag ältar den. Det gick helt enkelt fel från byggdag 1 med avlastningen av huset och sedan har det sällan varit positiva tongångar här inne. Vi har kämpat, stridit, bråkat. Vi har gråtit, vi har haft ångest, klumpar i magen. Det har varit ett helvetiskt bygge och även om slutresultatet är okej, så måste vi få sörja det normalbygge vi aldrig fick. Lite som att föräldrar som får ett handikappat barn måste tillåtas sörja det friska barn de aldrig fick. Det betyder inte att de inte älskar det barn de fick utan att man sörjer förlusten av drömmen och visionen av hur det skulle ha varit.
Vi måste få sörja förlusten av ett normalbygge! Vi måste få sörja förlusten av den tid vi hellre spenderade på våra barn men som vi tvingades spendera på bygget. Vi måste få sörja att jag blev sjuk tack vare byggprocessen. Vi måste få sörja, vi måste få bearbeta för att sedan när detta är klart kunna gå vidare och konstatera att det blev ganska bra ändå. Men snälla be oss inte glömma och stryka ett streck över det som hänt, för om vi tvingas stänga in våra känslor i ett rum i hjärtat kommer vi att ha ett rum med surt och bittert innehåll som en dag kommer öppnas upp av en KBT-terapeut och den flodvågen vill ingen möta allra minst jag!
Och snälla, säg inte till oss att ”ni fick ju ett fint hus”…för vi fick inte ett fint hus…vi har både betalat för det och slitit för varenda spik och skruv i huset. Huset blev bra, men inte så bra som vi hade hoppats! Vi måste därför få sörja och bearbeta att ersättningshuset till vårt nedbrunna hus kvalitetsmässigt är sämre än det gamla. Och byggresan blev allt annat än bra. Och ändå hade det kunnat bli ändå sämre om inte maken och jag hade besuttit en enorma envishet! Så snälla, snälla säg inte att vi FICK ett bra hus….säg istället att det BLEV fint.
Tänk istället såhär; Vi bytte ett älskat hus av god kvalitet och i gott skick för att vara 40 år gammalt fyllt med minnen mot ett större men kvalitetsmässigt sämre hus utan minnen andra än en tuff byggperiod. Vi bytte en uppvuxen vacker naturtomt mot en brandhärjad och av ovarsamma byggare samt en lång byggperiod förstörd tomt. Mellanskillnaden för detta betalar vi i en stor summa pengar och över 70 veckors oro, konflikter och diskussioner. Var det värt det? Ja, det hade varit värt det om bygget hade varit ett normalbygge…men i nuläget känner maken och jag oss ytterst tveksamma…
Så ja, huset blev fint, men… Så kräv inte av oss att vi skall visa tacksamhet just nu!
