För varje dag, vecka och månad blir livet allt mera likt som det var innan branden. Vi jobbar ikapp alla måsten och ändå får vi allt mera fritid. Vi kommer på oss själva med att göra saker som vi inte gjort på väldigt länge och samtidigt ser vi hur kaoset runt oss successivt minskar. Vi är trötta och slitna. Men livet är ganska normalt.
Jag kommer på mig själv att jag är gladare, mer närvarande och samtidigt orkar jag mer. Utan anställning och inkomst har jag ju arbetstränat själv i min egen takt i snart 1 1/2 år. Först 10-15%, sedan upp mot 50%. De sista två veckorna har jag nu gjort 75%-dagar och jag njuter. Jag älskar att jobba. Men jag älskar också det sociala med en arbetsplats, kollegor, fika och lunch. Jag är så tacksam att jag har min arbetsplats och mina kollegor, en plats att gå till och att existera även om jag gör det utan inkomst. För nackdelen är just att jag saknar inkomst. Fördelen är att jag kommer och går precis som jag vill och orkar. Och som sagt, jag orkar mer! Snart kan jag våga söka jobb, för jag kommer kunna prestera och hålla löften. Jag är inte samma person som innan branden och bygget. Jag är en mycket starkare, ödmjukare och lyhördare person som vet vad jag kan och vilka begränsningar jag har. Jag vet dessutom precis vad jag vill i livet. Jag vet så mycket mer om vem jag är som person än vad jag gjorde förut.
Jag vill inte va dessa år förutan även om de periodvis gjort så ont och varit så jobbigt att jag bara velat dö.
Jag önskar inte min värsta fiende en brand eller ett fuskbygge. Men vare sig det ena eller det andra dödar. Det är bara oöverstigligt jobbigt just när man är där.
Men vad jag egentligen ville säga med detta inlägget var att jag inte riktigt hinner med att blogga. Har massor med grejer jag vill berätta, men de blir sällan till inlägg numera.
